Resa till Fidji, Australien och Nya Zeeland 1984-85

Detta är en avkortad reseberättelse, vilken var publicerad i personaltidningen på Ellos, företaget där jag jobbar.

Drömmen om Australien har uppfyllts för mig efter över ett halvt års planerande. En gråmulen dag i början av december satte sig min sambo Maj-Britt och jag i planet.

Efter en lång resa med bl a ett par dagars uppehåll på Fidji-öarna anlände vi till vårt mål.

Vår första bekantskap med Australien var Sydney. Bortsett från det berömda operahuset, kändes stan som en besvikelse. Den var som vilken storstad som helst. Förmodligen är jag inte tillräckligt kulturell för att uppskatta städerna lika mycket som naturen...

Eftersom en semester är alldeles för kort tid för att se ett stort land som Australien, så hade vi köpt ett flygpass för att få möjlighet att se så mycket som möjligt.

Första målet var Cairns i Norra Queensland. Det var strax före tropikregnen, så värmen var tryckande och luften fuktig. Att duscha kändes ganska meningslöst för det hjälpte inte mycket. Vi bodde hos en vän till en brevvän som vi har i Brisbane.

Den största upplevelsen där var utan tvivel Green Island, en ö på stora barriärrevet. Där fick man uppleva fiskarna i full frihet från ett undervattensobservatorium. Man kunde vara där en lång stund och ändå ständigt upptäcka nya fiskar i otroliga färgkombinationer. Där kunde vi också bada, men utmed fastlandet var det förbjudet, från oktober till mars, p g a "stingers" en slags jättemanet. Det är inte giftet från dem man kan dö av utan av smärtan, som inte går att uthärda!

Kuranda är en liten by, som vi kunde nå via en naturskön järnväg, som gick upp genom bergen. Det var den enda plats där vi såg många av (de civiliserade) urinvånarna. Järnvägsstationen är känd över hela Australien för sina prunkande planteringar. Där finns också ett otal vandringsleder.

Nästa destination var Brisbane. Där möttes vi av Denise, en brevvän, som hade besökt oss ett år tidigare, då hon var i Sverige hela fem månader. Vi fick bo hos hennes föräldrar under hela jul och nyår.

Hon hade tagit ledigt från jobbet och tillsammans med sin kille, alternativt hennes föräldrar, fick vi åka runt och se det mesta i och omkring staden. Vi fick se fårklippning, fruktodlingar, fantastiska naturformationer, en djurpark m m. Dessutom fick vi träffa både släkt och vänner, vilka alla tog emot oss med öppna armar. De var nyfikna på oss och vi fick reda på mycket av dem. Vi hade barbecue (grillfest) ett par gånger i någon av de otaliga picknickområderna, som finns överallt.

Australiensarna tycker mycket om att röra på sig och ofta är det förberett för turister på intressanta platser.

Jul firades till stor del enligt engelsk tradition. På juldagens morgon var det julklappsöppning och sedan en lunch med bl a kalkon, biff och skinka. Dessutom fick vi den oundvikliga "Christmas cake", julkakan med torkad frukt och russin. Alla som vi besökte hade sin egen, som de bjöd på med viss stolthet. Nyåret firades med mycket stoj och glam. Smällkarameller saknades inte.

Efter Brisbane var det dags att flyga till Melbourne, Australiens näst största stad. Både Maj-Britt och jag tyckte att den var trevligare än Sydney. Gatorna är breda och det var gott om spårvagnar. Botaniska trädgården har rykte om sig att vara den finaste i landet och vi var benägna att hålla med. Genom att göra en utflykt till Ballarat, fick vi chansen att känna på guldgrävarlivet från pionjärtiden i en mer eller mindre ideellt uppbyggd liten stad.

En av höjdpunkterna under resan var besöket på Phillip Island. Där kunde man vara säker på att träffa på Koalor i full

frihet. Kameran blev flitigt använd. Koalorna äter endast bladen från 8 - 10 stycken av de omkring 500 varianter av eucalyptusträd som finns. Koala betyder på ett aboriginspråk "inget vatten", detta p g a att det mesta vattnet koalorna behöver får de genom bladen.

Den andra stora upplevelsen på ön var "pingvinparaden". På den sydvästra udden strax efter solnedgången kommer alla vuxna pingviner upp ur vattnet, efter dagens fiske, för att uppsöka sina bon med ungar eller ägg. Det såg väldigt lustigt ut när de trippade fram på sina små ben. Trots att det har blivit en stor turistattraktion, så var det mycket sevärt.

Nästa mål blev Hobart, Tasmaniens delstatshuvudstad. Det blev en visit med mycket av både natur och historia. Där besökte vi bl a Port Arthur, vilket är en av de första befolkade ställena i Australien. Hela halvön tjänade i ett halvsekel som en straffångekoloni. Trots många hemska historier så skulle de visst haft det bättre än de fattigaste i England under samma tidsperiod. De hade gjort ett otroligt jobb för att fylla igen en del av havet för att få slät mark att bygga husen på. Det mest kända är kyrkan, som dock inte blev helgad p g a att en fånge mördades under bygget. Alla byggnaderna är nu i ruiner, men det är ett populärt resmål både för utländska turister och familjer på söndagspicknick.

En kontrast till de stökiga storstäderna fick vi uppleva när vi kom till Canberra, Australiens huvudstad. Staden är tillsammans med Brasil, den enda stad som är helt planerad från början. Den grundades 1911 efter en tävling som en Chicagoarkitekt vann. Planeringen bygger på ett antal centra varifrån sex alleer utgår. Dessa sammanbinds med ringvägar, vilket medför att det är lätt att tappa orienteringen. Mellan varje stadsdel fanns ett grönområde. All grönska och planteringar gör att man aldrig får känslan av att vara i en stor stad trots en kvarts miljon invånare. Allt är byggt i en väldigt modern stil. Ambassaderna vittnar om respektive lands kultur.

När vi kom tillbaka till Sydney gjorde vi en utflykt till Blue Mountains, vilket mest var en naturupplevelse. I en djurpark fick vi chansen att känna på hur det var att hålla en koalaunge. De var verkligen söta!

Den sista anhalten under vår resa var Auckland på Nya Zeeland. Där passade vi på att besöka Rotorua. Maorikulturen har verkligen bevarats där och de hade en skola för tillverkning av bl a säregna träsniderier.

Det kändes lite konstigt att återvända hem till kylan efter sju veckors semester. Vi förstod, att det behövs minst lika mycket' till för att verkligen uppleva länderna. De flesta svenskar och andra ungdomar, som vi träffade, var ute under minst ett halvår. Förhoppningsvis kommer vi att återvända snart.
 
 

 

 

 

Home page Back to the home page

This site is created and maintained by: Carl-Gustaf Samuelsson