Back to the home page
Måndag 9
Mellanlandning i Karrachi. Vid det laget sov jag mer eller mindre,
men Maj-Britt hade väldigt svårt med sömnen. Landade efter
klockan tre på eftermiddagen. Rörigt vid passkontrollen, men
vi kom igenom ganska fort. Maj-Britt väntade på väskorna
medan jag växlade pengar. Efteråt ställde vi oss utanför
och väntade. Snart dök ett par kinesiska flickor upp, vilka blev
överlyckliga när de äntligen hade funnit "sin" grupp. Det
var vår internationella guide Peng Li (Lily) från Tientsin
vid Yang-Tse-Kiang, som skulle följa med oss hela vägen till
Guangzhou (Kanton) och vår lokala guide i Beijing, Bamboo. De lade
nät över våra väskor för att de skulle komma
tillsammans till rätt hotell. Det var väldigt fullt på
hotellen, så vi hamnade på "Huilongguan hotel", vilket låg
i utkanten. Det var cirka en timmas resa
med buss. Vår svenske färdledare, Stig-Valter Karlsson,
skulle komma med den andra halvan av gruppen från Hongkong, eftersom
de fått resa en dag tidigare. Trafiken bestod av bussar, lastbilar,
cyklar, handtraktorer och kärror.
Vi kom fram efter sex och checkade in. Vi kikade i hotellets affär
vilken fanns vid en damm som var placerad centralt inne i byggnaden. Åt
vår första kinesiska middag. Det gick riktigt hyfsat för
oss att äta med pinnarna eftersom vi tjuvtränat hos Ville när
vi bodde hos honom under informationsträffen i Stockholm. Det var
ett stort antal rätter med fisk, kött, grönsaker, ångkokt
bröd m.m. Vi drack te och öl till detta. Ölet smakade för
en gångs skull riktigt hyfsat, men jag fick sedan veta att de andra
tyckte att det var avslaget! Efter maten duschade vi av oss resdammet.
Vi tog sedan en promenad ut för att lyssna på cikadorna och
cykelringklockorna. Det visade sig att det inte gick att låsa dörren
utifrån! Vi fick hårda kuddar som var uppstoppade med ris.
Senare fick vi reda på av vår färdledare att båda
dessa företeelser är mycket sällsynta numera. Vi somnade
snart. Maj-Britt vaknade mitt i natten av att det regnade kraftigt utanför.
Tisdag 10
Upp halv sju för att få väskorna klara till sju och
ställa dem utanför rummet. Kontinental frukost.
Vi åkte buss genom stan till kinesiska muren och fick under tiden
lite fakta om Kina och Beijing. Vi åkte genom ett bondedistrikt,
där man
huvudsakligen odlade äpplen, päron, majs och persikor. I
en folkkommun odlades 230 olika sorters grönsaker! Man får numera
två skördar per år. Årstiderna är väl
markerade. Det finns 9 miljoner invånare i Beijing uppdelade på
10 distrikt och 9 "counties". Det finns 4000 skolor för klass 1-6,
1000 för 7-12 och 54 högskolor. Man satsar främst på
teknisk utbildning. Stadsborna får gratis sjukvård, medan bönderna
får betala cirka 5 kr/år, medicinen är subventionerad.
Det huvudsakliga bränslet är kol. Till frukost har man ofta risgröt,
vilken kokas dagen före och man har gärna ångbakat och
friterat bröd till maten. Lunch är klockan 11-14 och består
av grönsaker och nudlar, därefter sover man middag ett par timmar,
även på arbetet. Middag intas 17-19 och förbereds minst
en halvtimma. Dessutom är det tidsödande att handla. Man köper
ofta levande djur. Höns hänger ofta i benen bakpå en cykel.
Ungdomarna klär sig allt modernare och gärna med makeup. Det
är inte bara grönt och blått som gäller, även
om militärer har hög status. Numera tänker man både
på att göra ett gott arbete och ha det bra. För sju år
sedan fanns det inga höghus i Beijing, men nu är de oräkneliga
och stadsbilden förändras mycket snabbt. Man har inlett en kampanj
för att försköna städerna med blommor och vackert målade
staket, vilket var otänkbart under kulturrevolutionen. De flesta lägenheter
är 2-3 rum plus kök, vilket gör cirka 5-6 kvadratmeter per
person (exkl. kök och toalett). Gårdarna vi passerade
hade murar runt omkring sig som skydd mot erosion och vindar. På
väg till muren åkte vi bl.a. på den stora
XanGan-gatan, som är 42 km lång, förmodligen världens
längsta. Runt centrum med förbjudna staden finns en vallgrav.
Inne i centrum är det vanligt med trolleybussar. Kinesiska muren ligger
75 km från Beijing och byggdes av Qin-kejsarna 426-221 f.kr. som
skydd mot mongolerna, vilket var ett nomadfolk. De kom gärna och plundrade
de välmående bönderna när de hade dåliga tider.
Muren är 630 mil lång, men det är bara 270 mil som återstår
synligt. Första passet i öster, vid havet, heter Shang Han Quang
och där är muren 15-20 m bred, detta p.g.a att slätten var
svår att försvara, så det krävdes många soldater.
I bergen är den i medel 6,6 meter bred och avsmalnande uppåt.
Passagerna i dalarna var mycket välbevakade. Det var soldater, slavar
och krigsfångar, som fungerade som byggnadsarbetare.
Man tror att det dog cirka en person per meter och de murades in! Det
är det enda av människan gjorda föremål (tillsammans
med kalhyggena i Kanada), som kan ses från månen! Otroliga
mängder sten och jord har fraktats på åsnor och rullande
timmerstockar.
När vi anlände till muren möttes vi av ett otal affärer
och stånd, dessutom fanns det hotell och resturanger. 1978 fanns
inget av detta. Efter att ha tagit ett gruppfoto på en relativt
tom plats på muren, började vi klättringen uppåt,
tillsammans med ett otal kineser och utlänningar. På några
ställen var det så brant, så man var tvungen att hålla
i räcket, speciellt på nervägen. Uppe på "toppen"
(det gick att gå längre upp om man hade tid), hade vi en härlig
utsikt över de gröna bergen. Med jämna mellanrum fanns det
torn. När vi kommit ner fick vi coca cola och tittade i en affär.
Många bjöd ut sina varor. Färden gick vidare till minggravarna.
På vägen såg vi kaulian, en släkting till ris
och majs, som används till att göra brännvin av. Vid gravarna
började vi med att äta lunch. Utanför bekantade vi oss för
första gången med "skräpkonsten", dvs papperskorgar i keramik,
som föreställde något djur i vars gap man kastade pappret.
Hittills har vi
sett lejon, groda och tiger.
Sedan åkte vi till den grav som var öppen för allmänheten.
Det är långa anor med begravning i Kina. Tidigare begravdes
levande slavar med kejsarna. Ming är den sista Han-dynastin ("Han"
är största folkslaget). Från början var de i Nanjing
(=södra huvudstaden), men den tredje flyttade till Beijing. 13 kejsare
begravdes i området. Dalgången "rensades" på befolkningen.
Drakberget och Tigerberget vaktar dalens ingång. Den näst, näst
sista kejsarens grav (dog 1620) fick vi besöka. Den började grävas
ut 1956. Graven byggdes 1584 och är som ett underjordiskt palats.
En stenstod talade om var ingången fanns. Kejsaren började alltså
sin gravbyggnad när han tillträdde makten. Han hade både
en fru och ett antal konkubiner (legala älskarinnor). Den konkubin,
som var mor till hans förstfödde son upphöjdes postumt till
kejsarinna. Dessa tre ligger i graven. Byggnadskostnaden är beräknad
till att ha kunnat föda en halv miljon människor i sex och ett
halvt år! Det var 65 miljoner arbetsdagar. Endast två gravar
är utgrävda, då Kina har för få duktiga arkeologer.
Hittills har man hittat cirka 3000 föremål. Många föremål
som nu finns i graven är kopior. P.g.a bondeuppror, var det bråttom
vid begravningen och fruarna lades i kejsarens grav (de hade dött
några år tidigare och hade förvarats på annan plats
under tiden) i stället för i sina egna, vilket var kutym. Marmordörrarna
väger 4 ton och spärrades inifrån genom en sinnrik konstruktion.
Graven är täckt med jord och det är murar runt omkring.
Här utanför träffade vi för första gången
(i Kina) på toaletter med fotplattor. På väg till "andevägen",
såg vi mingreservoaren, som var tom p.g.a torkan. Vid sidan om "andevägen"
står först 12 statyer av tjänstemän och sedan 4 hästar,
4 fantasidjur, 4 kameler och 4 lejon. Två av respektive stod på
vakt och de övriga vilade. På vägen tillbaka (likaså
på ditvägen) såg vi många lastbilar. På åtskilliga
låg några kineser och sov. I Beijing besökte vi sedan
en cloisonnefabrik (cloisonne=hålrum (från franskan)). Det
är kopparhantverk med bränd emalj emellan kopparslingor. Där
var också fabriksförsäljning.
Sedan åkte vi till "Friendship hotel", vilket byggdes för
ryska gästarbetare på 1950-talet. Det var lite modernare än
det andra. Efter middagen var det dags för en sång- och dansföreställning
på "international club". Vi var en kvart försenade. De spelade
på ett antal
inhemska instrument. Bl.a. ett tvåsträngat instrument, en
"erhu". Danserna var väldigt fina. Musiken och sången var inte
alltför främmande
för våra västerländska öron, men ibland tyckte
vi den var lite väl gäll och entonig. Senare fick jag veta att
entonigheten beror på att kineserna har toner mellan våra halvtoner
vilka deras tränade öron kan höra nyanserna mellan medan
vi tycker att det låter entonigt. På hemvägen hade vi
sällskap av en kines som jobbade som översättare till och
från svenska på bildtidningen "Kina", vilken utges i Sverige.
Onsdag 11
Vi åkte till förbjudna staden med kejsarpalatset. Det finns
mycket poppel utmed gatorna. Den första planterades våren 1978.
Det finns
knappt kvar någon propaganda sedan Maos tid. Det mesta är
övermålat. Cykelparkeringarna är avgiftsbelagda och det
är ofta en gammal kvinna med "bundna" fötter som tar upp betalningen.
Endast katter och fåglar är tillåtna som husdjur inne
i stan. Äldre farbröder brukar ta ut sina fåglar till parkerna
på morgonen. Husen är förstärkta mot jordskalv, men
rädslan har minskat nu. Det pågår mycket forskning i ämnet.
Bl.a bevakas djurens beteende dygnet runt, för de verkar känna
på sig det någon dag i förväg. 1976 dödades
det 250.000 (den officiella siffran, 1979 sas det att det var 750.000)
i Changgai, som nästan totalförstördes. Kinas tredje största
stad, Tientsin, skadades också. De gamla byggnaderna är grå,
för de vackra färgerna var reserverade för kejsaren. Traditionen
är svår att bryta. Röd färg betyder lycka, gult är
rikedom, grönt är jorden och blått himmelen och de är
alla heliga. Vi passerade huvudbiblioteket, där det finns 20 miljoner
böcker och alla på kinesiska.
Förbjudna staden omgärdades med en vallgrav och en tjock
mur med 15 lager tegelsten i grunden. Inget hus i staden fick vara högre
än den 10 m höga muren. I så fall kapades både huset
och ägarens huvud. Det tog 14 år att bygga det ursprungliga
palatsområdet. Tian'men är porten mot "himmelska fridens torg",
meridianporten är den första egentliga porten till palatset.
Här annonserades rikets tid och alla kungörelser gjordes här.
Dessutom lade man alla krigsbyten framför den. Området ligger
i nord-sydlig riktning och är sammanlagt 70.000 kvadratmeter. Ju högre
potentat man var, desto längre in kunde man få gå. Kejsaren,
kejsarinnan, konkubinerna (de legitima älskarinnorna) och eunuckerna
var de enda som fick gå längst in. Mittgången fick endast
utnyttjas av kejsaren, så de andra fick gå utmed sidorna.
Första stora byggnaden är "Högsta harmonins hall". På
trappelarna finns det utkarvade drakar. Vid sidorna finns det rökelsekar,
vilka
brann vid högtidliga tillfällen. Dessa var en gång
belagda med guld, men detta skrapade engelsmän och fransmän av
med bajonetter under
opiumkriget. Trapporna upp till hallen är i tre nivåer,
vilka symboliserar jorden, människan och himmelen (till vilken kejsaren
är länken). På planen framför byggnaden samlades folk
vid högtidliga ceremonier. Vid jordbävning, missväxt m.m
ansågs kejsaren ha gjort
något misstag vid någon ceremoni och kunde då avsättas.
Däremot var det förbjudet att döda en avsatt kejsare. Framför
byggnaden finns
standardmått för tid (ett solur), mått och vikt uppe
på den "himmelska nivån". Det sas att det endast kan råda
harmoni om man får det man
betalar för. Hallen byggdes 1420 och är 35 m hög. Här
finns bl.a tronen. En etikettsprotokollförare höll reda på
frågor och svar för kejsaren. Figurerna på taket skyddar
mot åska och brand. Bredvid tronen finns "djuret med huvudet mitt
på kroppen", en fu-hund, vilken kan alla världens språk.
Draken var kejsarens symbol och fågel Fenix var kejsarinnans. Byggnaderna
är helt i trä. Pelarna är av nanmo-trä (=söderträd),
vilka är täckta av ett tjockt lager av säckväv och
lack. Taknockarna böjs uppåt för att nedåtgående
andar skall skjutas uppåt igen. Höga trösklar skyddar också
mot onda andar. Under takkanterna finns idag nät som skyddar mot fåglar.
Renovering sker ständigt av yrkesmän, vilka fått jobbet
i arv. Huvudsakligen byggdes området upp 1406-1420 av 700.000 arbetare,
men flera byggnader har byggts eller blivit ombyggda av senare kejsare.
I "mellersta harmonins hall", förvaras originalen till bärstolarna.
16 personer fanns alltid runt kejsaren, varav fyra bar honom. T.o.m när
kejsaren "åkte skridskor" vintertid, satt han i bärstolen! I
"bevara harmonins hall" gjordes mandarinprovet efter lokala uttagningar
med 300 "vinnare". De skulle kunna Konfuscius skrifter utantill och utvärdera
dem genom att skriva en essä med en viss skriftstil. De tre bästa
fick äta middag med kejsaren. Alla blev administratörer i någon
hög ställning. Stor del av litteraturen före Kristus finns
bevarad. Kinesiska skrifter upptecknades på sten (en s.k "stele")
och genom att lägga på färg på stenen kunde man kopiera
stenen till rispapper (en s.k avklappning). Mandarinerna flyttades runt
i landet, för att de skulle förbli kejsaren trogen och inte hinna
få chansen att bli påverkade och korrumperade av folket på
en viss plats. Efter denna hall fick inga män (förutom eunuckerna)
komma. 200 ton tunga marmorblock på vilka drakar var inhuggna, flyttades
hit från Västra Bergen på "gjutna" isgator under vintern.
Granatäppleträd hade planterats i träurnor. Ching Lun regerade
1736-96 och till hans pensionering gjordes "de tio drakarnas mur". Det
är kakelplattor i relief. Det är ett svårbearbetat material
så dagen innan det skulle vara klart var fortfarande inte två
bitar klara, så en träsnidare fick rycka ut och ersätta
dem med sitt hantverk. Det anses föra tur med sig att hitta dem. Vi
hittade en av dem. Denne kejsare kunde 4 olika slags skriftspråk:
kinesiska, tibetanska, mongoliska och manduriska, vilka är helt skilda
åt! Till
hans ära byggdes också "det universella och långa
livets hall". Det finns cirka 9000 rum inom området. Max 9999 fick
byggas, eftersom 10.000 används som en bas i räknesystemet och
det är därmed ett heligt tal. Utanför hallen finns två
lejon, varav en med en unge under tassen. Om en kvinna smeker tassen blir
hon lätt havande. Det andra lejonet har en boll, vilken symboliserar
urkraften och det eviga livet. Några rum var fyllda med guld- och
jadepresenter till kejsarinnorna. Det var instrument, rökelse, stavar
m.m En jadesten berättar om tillkomsten av ett bevattningssytem. En
modell av jade, korall, lapis, ametister m.m fick kejsarinnan Cu-Xi på
60-årsdagen (levde 1860-1908). När man kom ut ur palatsområdet,
såg man Kolberget, den enda kullen i Beijing.
Efter att ha ätit lunch på resturang "drakens hemort", åkte
vi till "himmelens tempel". På vägen såg vi handmålade
bioaffischer, eftersom
dessa är billigare än tryckta. Det finns väldigt få
fåglar, de flesta är sparvar, eftersom det var en kampanj mot
dem på 50-talet. Templet innehåller mycket symbolik. Det är
38 m hög inuti och allt är i trä. De tre nivåerna
återkom både i trappan och i taket. Det byggdes 1420 och återuppbyggdes
1545. 4 pelare i centrum motsvarar årstiderna, medan 12 pelare runtom
motsvarade årets månader och ytterligare 12
pelare motsvarade dygnets 12 timmar(!?). Både drakar, fågel
Fenix och urbollen finns med. Änkekejsarinnan Cu-Xi gjorde etikettsbrottet
att placera fågel Fenix ovanför draken, för att markera
sin makt. Här fastade kejsaren och läste regler före ceremonierna.
Rökelse brann, för röken löstes upp och ansågs
stiga upp till andarna. I "kejserliga himmelsvalvet" förvarades offerceremonistenarna.
Där kunde man "prata" utmed den runda muren, från ena till andra
sidan. På "offerceremoniplatesen" offrades en enfärgad kalv.
Platsen var omgärdad
av en fyrkantig mur (=jorden (den har ju fyra väderstreck)) och
en rund mur (=himmelen (titta uppåt så ser du att den är
rund)). Viskade man från mitten förstärktes ljudet, så
man tyckte att man skrek fastän ingen annan hörde det.
Efteråt handlade vi i en "friendship store", bl.a en del sidentyger
och en fin cloisonneskål. På kvällen åkte vi ut
till en resturang för att äta "pekinganka". Utanför var
det mycket livligt med bl.a flera kinesiska gatukök. Vi gick runt
och tittade dessutom in i en livsmedelsaffär, där doften verkligen
var annorlunda. På trottoaren fick vi för första gången
se några kinesiska barn kissa. När de satte sig på huk
delade sig byxorna, för det var en stor springa mellan benen! Vid
middagen var båda guiderna med och dessutom den första kines
som lärde sig svenska (någon gång på 50-talet) och
samme kines som vi träffade under gårdagen efter sång-
och dansföreställningen.
Torsdag 12
Buss ut till sommarpalatset. Passerade alléer av "gigo" (=kinesiskt
tempelträd), vilka trots löven är ett barrträd. Vi
fick veta att kinesiskt schack är snarlikt vårt, men brädet
har en vallgrav mittpå och pjäserna står på rutornas
hörn. En general är högst på ena sidan och någon
annan av hög rang är högst på den andra sidan. Det
måste alltid finnas en pjäs mellan dessa två. På
vägen såg vi flera lotusodlingar. Palatset byggdes 1153, men
byggdes ut med flera paviljonger under tiden 1634-1911. Engelsmän
och fransmän brände ner det 1860 och 1900, men det återuppbyggdes
1901-03. Det ligger vid den konstgjorda Kunmingsjön. Området
är 290.000 kvadratmeter. Det ligger cirka två mil från
centrum av Beijing. Utanför står en av "drakkungens söner",
vilken kan se genom folks hjärta, för att se ifall de är
lojala. Innanför kunde man se ett par hjortar, vilka liksom fladdermusen,
persikan och elefanten symboliserar långt liv.
Första anhalten var "parken i parken", där vi promenerade
runt en damm. Där växte bl.a lotus i en pöl vid sidan om.
I gången runt dammen fanns många vackra målningar. Sedan
gick vi upp till "stora lyckans paviljong", vilken änkekejsarinnan
Cu-Xi använde som matsal ibland. Varje dag tillagades 128 rätter,
varav 56 bakverk, åt henne. Trots att det var tillräckligt med
mat för 5000 personer, slängdes det som hon inte åt upp.
Det var ett allvarligt brott att äta den mat som var ämnad åt
kejsarinnan. Nästa besök gick till teatern, vilken Cu-Xi älskade.
Pjäserna kunde vara 1-7 dagar långa. Det fanns flera flickor
som var klädda i dräkter i Ching-dynastins klädesstil. I
"långt liv och lycka" -hallen åt och sov hon för det mesta.
På ett fat låg persikor för att ge den rätta doften.
Till palatset fraktades jättelika underliga stenar som gåvor
till Cu-Xi. En av dem kallades för "stenen som ruinerade en man".
Därefter började en fantastisk vandring genom "den långa
korridoren", vilken är ett 728 m långt konstgalleri med ca 8000
bilder ur historia och saga. Bl.a fanns det flera bilder ur sagan "kung
Markatta". Vid "porten där molnen skingrar sig", kom faktiskt solen
fram! Därifrån gick vi upp till "Buddhas väldoftspaviljong".
(Det finns ca 25 miljoner muslimer i Kina, fastän religion var förbjudet
1966-79. Även många andra religioner finns representerade i
Kina.) Vägen upp var besvärlig utmed höga stentrappor, det
blev inte lättare av att de flesta besökarna verkade vara på
väg neråt. Uppe på toppen finns ett tempel. På utsidan
finns små buddhafigurer på kakelplattorna. Huvudet var borta
på alla som gick att nå, de flesta var förmodligen bortplockade
av kineser under kulturrevolutionen. Vi gick ner en lättare väg,
för att fortsätta i "den långa korridoren" fram till Cu-Xi's
marmorbåt, vilken aldrig har flutit utan står stadigt på
botten av sjön. Efter att ha beundrat den mitt ibland kommersen, var
det dags för lunch i "Tingliguan"-resturangen. Där kunde man
tidigare lyssna till sommargyllingen. Efter lunch åkte vi på
en båttur på Kunmingsjön, varifrån vi hade fin utsikt
över området. Vi passerade 17-valvsbron.
När vi åkte tillbaka till centrum passerade vi "Beijing
Roast Duck", en resturang som serverar 6.000 gäster per dag. De flesta
beställer pekinganka. Det är ändock endast en bråkdel
av de 800.000 personer som anländer till Beijing varje dag. (De flesta
är kineser.) Ett stopp gjordes vid Liulichang-gatan, vilken håller
på att renoveras i 1700-talsstil. Där tog vi en kort promenad.
Det var intressant att se hur de tillverkade cement för hand och silade
sanden i ett såll. Färden fortsatte därefter till "himmelska
fridens torg". Vi stannade utanför historiska muséet. Därifrån
kunde man se "Maos minneshall och mausoleum" till vänster. Rätt
fram var "folkets stora hall", vilket är regeringsbyggnaden. Den rymmer
10.000 åhörare och 5.000 personer om det är en bankett.
Till höger ligger Tian'men, porten till den "förbjudna staden".
Ovanför den hänger fortfarande ett porträtt av Mao Zedong.
I mitten står "martyrernas minnespelare", till minne av de som dog
i kampen för ett fritt Kina.
Strax efter fem gick tåget till Loyang. På stationen var
det mycket rörigt och några kineser råkade i gräl
med varandra i trängseln. Vi såg
ett flertal ånglok. Det var dags att ta farväl av Bamboo.
Hon fick en broschyr om Borås med omnejd som minne. Vi delade kupé
med Eva och Egon från Helsingborg. Eva bjöd på "dundermedicin".
Kupén var inredd med bl.a spetsgardiner. Det var svårt att
somna i översängen, för den lutade in mot väggen, så
att man rullade ner mot den. Till slut somnade jag förmodligen av
ren utmattning.
Fredag 13
Väckning klockan sex. Eva var redan uppe. Vädret var mulet.
I Loyang möttes vi av vår guide Chen och chauffören Li.
Loyang är en av de sex "huvudstäderna". Detta var den under nio
dynastier. Fyra floder rinner genom staden och alla flyter ut i Gula floden,
som ligger tio mil norrut. Klimatet är milt och pendlar mellan -8
och +38 grader. Just nu var det regnperiod här. Staden har cirka 2,5
miljoner invånare. Det är en tung industristad, där fabrikerna
för traktorer, kullager och glas är de största i Kina. Man
odlar vintervete, majs, spannmål, potatis, jordnötter, bomull
m.m och erhåller två skördar per år i den bördiga
jorden. Vi åkte utmed en allé av platanträd, vilka tappar
barken. Vi såg soltorkade lerhus, bougainvillea, pioner och mopedtaxis.
De använder soltorkade kolbriketter som bränsle.
Efter att ha tagit in på friendship-hotellet, åkte vi till
historiska muséet. Cirka 60 stenåldersbyar har hittats i omgivningarna.
På antikviteter som är godkända för export finns alltid
ett lacksigill. Folkkommunerna bildades 1958. Uppdelning av jorden skedde
1949.
Folkkommunerna är från 2000 upp till 750.000 invånare.
De är uppdelade på 6-12 st produktionsbrigader, vilka i sin
tur är uppdelade på ett antal arbetslag med 10-12 personer i
varje. Nyligen har en ny typ av administrativ enhet införts, en "xiang".
Det är för att man vill dela
på social, administrativ, politisk och ekonomisk ledning. Det
finns kontrakt med varje enskild enhet, vilket visar hur mycket de skall
producera. och överskottet får säljas på den öppna
marknaden. Om det produceras för lite, får enheten böta
lika mycket som det kostar staten att köpa in motsvarande mängd
från något annat ställe. Ibland är det mycket lönsammare
att odla grönsaker som säljs på "torget" i st.f att t.ex
odla den kontrakterade mängden vete. De får visserligen böta,
men tjänar ändå mera. Detta ger en viss flexibilitet i
ekonomin.
Efter lunch på hotellet åkte vi till "vita hästens
pagod". På vägen dit såg vi många majsfält
och majs som låg på tork. Templet byggdes 68
e.kr och är det äldsta i sitt slag i Kina. Vi hälsades
välkomna av Milo Fo, den skrattande buddhan, med sin stora mage. Han
sägs bli regent i nästa tidsålder, dvs om 5000 år.
De fyra kungarna, en i varje väderstreck, beskyddar Buddha. Bakom
Milo Fo finns ofta Wei Po, som har en spegel i pannan för att avslöja
falska själar. Till höger (i öster) finns en klocka och
till vänster (i väster) finns en trumma. Där finns också
Guan'jim - barmhärtighetens gudinna. I templet finns 50 permanenta
och 30 besökande munkar. Ungdomar uppmuntras numera att gå i
kloster, för de behövs för att bevara kulturminnena. Kremering
uppmuntras, speciellt i städerna. Inom buddhismen förbjuds begravning,
för då frigörs inte själen. I stället har någon
munk i uppgift att stycka kroppen och blanda delarna med kroppsfettet och
lägga
ut det till fåglarna. I Lasha (huvudort i den autonoma provinsen
Tibet) gör man så här med 95% av alla döda. Vi fick
veta att 40% av de japanska tecken är importerade från Kina,
men inga uttalas lika. Utanför templet blev vi jagade av försäljare
med målningar, s.k "scrolls", d.v.s tavlor på en rulle. Vi
åkte tillbaka, in till "gamla stan" och gick runt där. När
Maj-Britt skulle köpa tyg i en affär blev det succé. Runt
omkring oss flockades en massa nyfika kineser. Men så småningom
fick vi det för cirka sju kronor per meter. Vi hittade dessutom en
gata med skräddare, som t.ex kunde sytt en skjorta av tyget medan
vi väntade. Men det var inte ens tid att tänka på det,
men de var verkligen skickliga på att rita upp mönster på
fri hand.
Till lunch fick vi smaka på något slags brännvin med
det poetiska namnet "fågel Fenix ängladroppar". Det smakade
vidrigt starkt. På
kvällen duschade vi och passade på att vila upp oss. Hittills
hade det varit ganska hektiskt program.
Lördag 14
Dags för besök i "longmengrottorna" (longmen=drakporten),
vilket var vårt huvudmål i den här staden. På vägen
dit passerade vi floden Luo och fick veta att "yang" är norr om en
flod eller söder om ett berg och "yin" betyder motsatsen. Luoyang
ligger norr om floden Luo! Det var lite duggregn i luften. Sakyamoni (buddha)
levde cirka 500 f.kr. Figurerna är från 400-talet och framåt
och är uthuggna i kalksten. De är från 2 cm upp till 17
m höga. Det finns över 100.000 st i området och många
är skadade. De värsta skadorna har västerländska s.k
arkeologer gjort.
Det var stor kommers utanför, speciellt med röda västar
med applikationer på, från Xian. Det var ganska lätt att
pruta, men man fick
se upp så man fick tillbaka växel i turistpengar. Lite om
bostäder: De är av soltorkat lera och förstörs under
regnperioden. Ofta är det jordgolv på landet, annars är
det cementgolv. Varje familj har minst en gris. Möbleringen består
av en stor säng för mor och far i huset och en "kang" (säng
vid murstocken) till vardera av de övriga. Majsstockar torkas och
används som bränsle eftersom det är förbjudet att bryta
eller hugga ner träd.
Efter lunch åkte vi i ösregn till kullagerfabriken. Vi möttes
av en staty av Mao framför entrén. Vi fick en introduktion
av Chan, som är
chef för mottagningskommittén. Vi satt i ett flott rum
med mjuka fåtöljer och blev bjudna på te. Efteråt
fick vi ställa frågor. Tolkning
skedde till engelska av guiden och vidare till svenska av Stig-Valter.
De har ett samarbete med SKF. Fabriken har ansvar för de anställdas
sjukvård, skolutbildning, bostäder etc. Grundlönen är
50 yuan per månad och stiger med åren till 100-120 yuan för
veteranerna. Fabriken äger verkstäder, daghem, bostadskvarter
m.m. Den startade 1958. Man har roterande ledig dag i fabrikerna och i
denna är det t.o.m inom fabriken. 22.000 anställda uppdelade
på 18 avdelningar. Med familjerna blir det över 50.000 som hör
till fabriken. Över 7.000 av de anställda är kvinnor. De
tillverkar 30 miljoner kullager av 1500 olika typer, med en diameter mellan
10 mm och 5,08 m. De används bl.a i fartyg, flygplan och tåg.
Man har kontakt med 4000 olika kunder och exporterar till över 50
olika länder och regioner. Man har en egen reklambyrå för
marknadsföringen. Man har byggt 5 skolor för klass 1-6, 3 st
för 7-12, 2 arbetarhögskolor och en teknisk högskola. Dessutom
har man byggt ett sjukhus, ett sanatorium, en arbetarklubb för pensionärer
och flera idrottsanläggningar. Fabriken är på cirka
en kvadratkilometer och bostadsområdet på två och en
halv, så det är som ett litet samhälle i
staden. Den är den största i sitt slag i Kina, men jämfört
med SKF är den ganska efterbliven, men de lär av dem. Staten
har spritt ut affärer och resturanger i bostadsområdet. Man
är ledig en dag per vecka plus sju dagar per år vid stora helger.
T.ex vid vårfesten, första oktober (nationaldagen), nyår,
första maj och en halvdag för kvinnorna den åttonde mars.
Äldre får något mer för att kunna hälsa på
släktingar. Män pensioneras vid 60 och kvinnor vid 55. Har man
ett tungt jobb eller dålig miljö blir gränsen 5 år
lägre. Man får pension från fabriken, vilken alltid är
minst 75% av den högsta lönen man haft. Veteraner får 100%
och t.o.m en extra månadslön om de gjort en betydande insats.
Omplacering kan aldrig innebära lägre lön. Det är ingen
som slutar utan att personen gifter sig med någon som jobbar på
en annan fabrik. Dessutom går det inte att avskeda dåliga arbetare.
Detta diskuteras mycket numera. Man talar om "järnrisskålen",
som inte går att slå sönder. Man har dock bonus beroende
på prestation. Man jobbar treskift och har ackords- eller timlön
beroende på typ av jobb. Det finns en egen forskningsavdelning. Stål
köps från andra företag. Sjuklönen är full utan
bonus upp till sex månader och därefter blir den reducerad.
Kvinnorna har ett halvt års graviditetsledighet med full lön.
Ingen på fabriken har fått fler än ett barn, utom de som
fått tvillingar eller trillingar. De lär vara många...
Inga problem för kvinnor att göra karriär.
Efter genomgången var det dags för en rundvisning. Det var
bullrigt, men de använde inte hörselskydd. Enligt utsago ville
de inte det! Maskinerna var ganska oskyddade och det var väldigt slipprigt
på golvet. Sedan fick vi hälsa på i ett daghem. En del
sjöng och dansade för oss, de modigaste bjöd t.o.m upp oss
för att vara med. De var alla mycket nyfikna på oss. Vi fick
höra att de hade föreberett ett fint
program, vilket de tyvärr inte kunde framföra p.g.a ösregnet.
När vi åkte tillbaka till hotellet upptäckte vi att det
fanns tavlor uppsatta utanför fabriken med namn och bilder på
mönsterarbetarna. På kvällen åt vi en riktigt god
middag på en kanton-resturang. Det var svårt att somna för
vi hade en cikada som gnisslade fruktansvärt högt på rummet.
Till slut var jag tvungen att gå upp och ta hand om den. Jag
lyckades träffa benen på den och sedan var det bara att
slänga ut den i korridoren och sedan kunde vi sova lugnt.
Söndag 15
Vi fick bråttom iväg för Maj-Britt ville köpa
en lerfigur på hotellet. Den var gjord av pigment, syra, glycerin,
honung, formalin och kol
enligt en 400-årig tradition. Det var fortfarande regnigt. Vi
kom till stationen där vi fick vänta i en förstaklass väntsal.
Tåget avgick i
tid, vilket är vanligt. Vi åkte genom ett stort område
av lössjord, vilken består av så små partiklar att
den svårligen sedimenterar sig. T.ex "Gula floden" har fått
sitt namn efter detta. 50 miljoner människor lever i jordgrottor i
regionen. Vi passerade flera. Fördelen är att de håller
en bra temperatur året runt. Vi passerade genom ett mycket kuperat
landskap och vi såg flera vattenfall. Bönderna är de som
är rikast i Kina och den första turistgruppen var ett kollektiv,
vilket åkte till Japan under två veckor 1982! Det tar två
år för att ta körkort, för man måste också
lära sig att reparera fordonet också, så de flesta har
taget det i armén. Tjänstgöringen är tre år
i armén, fyra år i flottan och fem år i flyget. En av
tre sökande antas. Det är en allt i allo styrka och ställer
t.ex upp i olika katastrofsituationer.
Alla kineser garanteras mat, bostad, arbete och begravning.
Vi passerade Hua Shan, ett av de berömdaste bergen, med en paviljong
på toppen. Stationen i Xian var rörig och smutsig p.g.a utbyggnad.
Vi gick tydligen förbi guiderna, men Stig-Valter hittade bussen. Vi
fick två unga flickor som guider, Wang Ping och Zhung Fen. De var
lite fnittriga för det var deras första guidning.
Staden har 2,8 miljoner invånare och ligger 400 m.ö.h. Den
var huvudstad under Tang- och Qin-dynastierna. Vi fick bo på Renmin
hotel (=folkets hotell), vilket ligger innanför stadsmurarna. Det
var i ganska dåligt skick och de hade satt en kackerlacksfälla
i badrummet. Middagen åt vi i en sidobyggnad, så vi fick gå
ut i regnet.
På kvällen samlades vi inne hos Margreth och Anna-Lisa.
Stig-Valter berättade om det kommande programmet och svarade på
diverse frågor. Vi fick veta att Lilys far hade varit med och jagat
Dalai Lama i Tibet. Befolkningen hade varit otrevliga mot dem, men de hade
till slut fått deras förtroende. När vi skulle öppna
resväskorna upptäckte vi att adresslapparna saknades på
båda. Konstigt!
Måndag 16
Vid receptionen träffade vi ett par australier, som reste på
egen hand. De hade svårt att få rum. Tyvärr hade vi inte
tid att prata med
dem någon längre stund. Det regnade kraftigt medan vi åkte
buss ut till Panpo-byn. På vägen passerade vi "the golden flower
hotel", ett
lyxhotell i västerländsk stil, vilket är byggt av de
svenska SARA-bolagen. Panpo-byn är en neolithisk stenåldersby
från 8-6000 f.kr. Först fick vi se en utställning med föremål
och sedan gick vi till utgrävningsplatsen, som var skyddad av en hangarliknande
byggnad.
Därefter bar det av till Qin Shi Huang's terracottaarmé.
På vägen såg vi majs, bomull och fruktträd. Granatäpplen
är en specialité för området. Qin levde 259-210
f.kr. Vid 13 års ålder blev han furste och vid 22 års
ålder fick han fulla befogenheter. Då påbörjade
han arbetet med sin grav. 221 f.kr lyckades han ena Kina. Han standardiserade
skriftspråk, mynt, (språk), mått, vikt, hjulaxelbredd
m.m. Transportväsendet förbättrades och kinesiska muren
påbörjades. Till hans nackdel kan nämnas att han brände
många av Konfuscius skrifter. Hans son hann regera fyra år
innan dynastin störtades.
Gravkullen är 47 m hög och utgrävning av den är
inte påbörjad p.g.a brist på arkeologer. En skrift säger
att det finns en modell av hela
universum i den med guld, silver m.m och floder av kvicksilver, vilka
hålls i rörelse av en sinnrik konstruktion. En och en halv kilometer
öster om graven står terracottaarmén som skydd åt
graven. Tidigare furstar hade i stället begravt levande slavar, så
detta var ett stort framsteg. (Han-dynastin (200 f.kr - 200 e.kr) gick
ett steg längre och gjorde miniatyrfigurer i stället. Det är
elva kolonner med flankarméer, vilka gör ca 8000 soldater och
hästar. De finns på ett område som är 230 gånger
62 m på ett djup av 5 m. Från början stod armén
i ett källarvalv, men taket har rasat in och förstört flertalet
figurer. Arkeologerna har haft ett jättelikt pusselarbete med rekonstruktionen.
Det tog 36 år för 720.000 personer att skapa graven och armén.
Huaqings varma källor var nästa mål. Detta var det
ställe som Chiang Kai Shek hade som sitt högkvarter när
han arresterades 1936. Det var en fin plats att vandra omkring på.
Tyvärr stördes idyllen av regnet, men en kines skulle nog tycka
att detta var den perfekta bilden av ett kinesiskt landskap.
Sedan åkte vi tillbaka till centrum. 200 f.kr var Xian världens
största stad med en miljon invånare, men på 1800-talet
sjönk antalet till 100.000. Mitt i stan står ett klocktorn i
en stor gatukorsning. Det byggdes 1384 och är 36 m högt. Klockan
annonserade öppnandet av
stadsportarna och en trumma stängandet. Därefter fick man
gå genom en smal dörr i porten (nålsögat), varigenom
endast människor kunde passera. (Härav kommer uttrycket om att
"det är lättare än att få en kamel genom nålsögat".)
I stan besökte vi en moské från 742 e.kr, vilken
var under renovering. Den har världens kortaste och tjockaste minaret.
Den stängdes under kulturrevolutionen, men muslimerna vann över
de rödgardister som försökte att förstöra den.
I Xian finns 60.000 muslimer och i hela Kina 25-30 miljoner. Vi gick igenom
ganska sjabbiga kvarter. Där bussen hade stannat var det som vanligt
gott om souvenirbutiker.
På kvällen åkte vi till en teater och såg en
fantastisk sång- och dansföreställning från Tang-dynastin
(ca 600-900 e.kr). Den byggde på
forskning från gamla skrifter, målningar, figurer m.m.
Tisdag 17
Flygplanet som hade tidigarelagts hade fått tillbaka sin ordinarie
avgångstid, så vi började dagen med att besöka provinsmuséet.
Muséet är inne i ett gammalt tempel. Mot stadsmuren finns en
"andemur" som är bredare än stadsmuren, vilken ligger intill.
Denna skall lura de
dummaste andarna att krocka mot den. Dörröppningen har dessutom
en mycket hög tröskel, vilket också ska ge skydd mot andar.
Konfuscianismen är en etisk-moralisk lära, vilken beskriver hur
man skall leva i nuet för att uppnå harmoni i tillvaron. Detta
ger en dålig
grogrund för alla slags religioner. Dessa beskriver ju hur man
skall leva för att få det bra efter livet. Vi såg 2400
år gamla lackföremål vilka är otroligt väl bevarade.
Det jag tyckte var mest fantastiskt var en liten modell av en seismograf.
Det var kanske världens äldsta. Egentligen är den ca 8 m
hög. Inuti finns pendlar med stag, vilka slår mot väggarna
när det inträffar en jordbävning. Runtom på utsidan
finns konstärligt utformade drakar med varsin kula i munnen. När
stagen slår mot väggen, tappar motsvarande drake sin kula och
den hamnar i gapet på en groda. På så sätt kan man
t.o.m se i vilken riktning jordbävningen skett! Dessutom fick vi se
en modell av en mekanisk kompass. Man ställde in den när man
åkte iväg, så att en stor gubbe, mitt på vagnen,
alltid pekade åt norr. Gubben vred sig när vagnen svängde
via ett sinnrikt kugghjulssystem kopplat till de två hjulen vilket
gjorde att gubben alltid fortsatte att peka mot norr. Det fanns flera hallar
med stelar (stele=sten med inskrift för kopiering, s.k avklappning).
På detta sätt finns alla Konfuscius skrifter samlade här.
En lurig konstnär tvingades att göra en sten som erkännande
av en kejsare efter en statskupp. När den gamle kejsaren senare återfick
makten igen, uttryckte han sin besvikelse över sin gamle vän,
konstnären. Men det visade sig att bladen som fanns på bambuträdet,
vilket han ristat in, bildade kinesiska tecken, vilka tog avstånd
från upprorsmannen. Är detta världens äldsta och tydligaste
brasklapp? Stenen
här var en kopia från 1716. Originalet är 1700 år
gammalt. Ett flertal stenar bars upp av en sköldpadda. Den är
långlivad och stark och anses vara det enda djur som orkar bära
upp jorden och dess historia. Från Qin-dynastin finns en sten som
fungerar som skriftöversättare. 368 e.kr trycktes den första
boken. Quan Zan började sin vandring 629 e.kr till olika buddhistiska
platser. Han återkom ca 640 med ett antal skrifter. Till hans ära
byggdes "stora vildgåspagoden", till vilken vi gjorde ett kort besök.
På en resturang åt vi en ovanligt god lunch med bl.a blomkål
och kanderad potatis. Efteråt hade vi en timma på stan. På
ett varuhus såg
vi den första tiggaren. Detta är egentligen förbjudet
i Kina. Jag köpte ett Mahjongspel. Vi åkte ut till flygplatsen
enbart för att konstatera att planet var försenat. För att
fördriva tiden på ett vettigt sätt, åkte vi till
en möbelfabrik, där de gjorde jalusier med motiv av jade och
pärlemor. En kinesisk guide följde med oss. Han hade väntat
på planet sedan klockan åtta. Hantverket var väldigt fint,
men det var fruktansvärt dyrt. De bjöd på te. Efter ett
telefonsamtal till flygplatsen, konstaterades det att vi hade tid att åka
till stadsmuren och titta ut över stan. Där fanns också
ett museum. Halv sex kom planet äntligen iväg. Det var ett turbopropplan,
en Ilusjin med 40 platser. Vi fick te, juice och presenter. Landningen
i Chengdu blev väldigt hård och planet hoppade upp en gång.
Det är den enda stad varifrån det utgår flyg till Tibet.
Det finns många trähus, där övervåningen sticker
ut en bit och det är en affär i nedervåningen. Vi frapperades
av hur mycket moderna byggnader som fanns i stan, främst hyreshus.
Vi upptäckte att man inte ens fick ha halvljus, utan endast parkeringsljus
på vid möte. I stället blinkade man ibland för att
se vad det var för några mörka figurer som vinglade omkring
på vägen på sina cyklar. Cyklisterna hade över huvud
taget inte något ljus. "Chengdu hotel" var nybyggt, men redan i dåligt
skick. Varmvattnet fungerade inte hos oss, så vi påpekade detta
för vår "nyckelpiga". En missuppfattning ledde till att hon
kom med en termos med varmt vatten, men vi redde snart ut det under skratt.
Efter att ha ätit middag, hoppade vi bums i säng, eftersom vi
var väldigt trötta efter dagens strapatser.
Onsdag 18
Efter frukost åkte vi genom staden till en sidenbroderifabrik.
Vi åkte över "brokadfloden", där man tvättade sidentygerna
förr. Det var stora genomfartsleder med blomsterplanteringar. Det
var rent kaos i stan och det tog väldigt lång tid att ta sig
fram. Under tiden hade vi gott om tid att studera folklivet från
bussen. Man såg bl.a kött som hängde fritt i marknadsstånden
utmed vägen. Cyklisterna hade nedhängande hönor, duvor och
t.o.m fastbundna grisar på pakethållaren. Någon såg
ett stånd där en gammal gubbe sålde aphuvuden!
Fabriksbesöket var mycket intressant. De som broderade hade ett
mycket pilligt jobb. Det var mycket fritt, så de kunde ta en rast
när de kände för det, för att massera ögonen,
prata eller ta en promenad. Grundlönen är 70 yuan, vilket är
medellönen i Kina och med ackord kan de komma upp till 130 yuan i
månaden, vilket är lika mycket som inom tung industri. Ett par
höll på med ett jättestort broderi med katter som motiv.
Det var dubbelsidigt och beräknades ta två år och kosta
30.000 yuan. Det är främst utlandskineser som köper de dyrbaraste
broderierna. Deras specialitet är dubbelsidiga broderier, som var
olika på de två sidorna. Det borde vara en omöjlighet.
En ganska liten en kostade 9000 yuan! Vi köpte några små
sidentavlor till. De borde bli fina presenter. Selma köpte en röd
sidentavla med Lao Tse - filosofen och ett par gubbar till på. Detta
skulle bli en present till Stig-Valter från oss allihopa, vid avskedet.
Hon hade råkat höra när han nämnde att han en dag
skulle köpa en dylik. Företaget saknar bl.a daghem och bostäder,
vilket gör att det får betala hög skatt.
Vägen tillbaka var lika rörig. Bondgårdarna låg
i små klungor i de här trakterna. Det är populärt
att torka spannmål på asfalten.
Utbildning i medicin innefattar först en grundutbildning med bl.a
anatomi, sedan kan man välja på västerländsk eller
traditionell kinesisk
medicin med bl.a akupunktur.
Det fanns många små gatukök och testugor utmed gatorna.
För tio fen får man en kopp te och kan sitta där hela dagen
och få påfyllning med varmt vatten. Ofta finns det en gammal
man som berättar sagor mot en mindre betalning. Vi såg många
"handtraktorer". Eftersom de är lätta att reparera, så
har Kina exporterat många till tredje världen.
Så småningom kom vi fram till zoo. Det var ont om tid efter
trafikstockningarna, så vi fick endast tid att se jättepandorna.
De lever på ca 1000 m höjd i Himalaya. Det finns endast ca 1000
kvar i vilt tillstånd. De är vegetarianer och lever endast av
3 av de ca 300 sorters bambu som finns. När alla tre sorterna blommade
och tillfälligt dog ut för några år sedan, dog många
av svält och WWF satte bl.a in helikopterbevakning och kastade ner
mat till dem. De är mycket nogräknade med att välja partner,
så man har blivit tvungen att använda insemination i många
djurparker. Modern är mycket närsynt, så hon klarar inte
tvillingar. Minsta ungen vägde 27 g vid födseln, men normalt
är de på ett hekto. Som vuxna blir de upp till 100 kg. De har
fem fingrar, men har ett handgrepp i st.f tumme. De kräver ett väldigt
litet revir, så de är ganska godmodiga. De lär sig lätt
att göra konster. I Shanghai finns en som kan köra MC.
Lunchen skulle bli en bankett, men det blev en besvikelse i en bullrig
lokal. Efter lunch blev vi avsläppta vid statyn av Mao för en
fri eftermiddag. Där gjorde vi ett kort besök i ett varuhus innan
vi gick in i själva stan. Där såg vi bara kineser. Man
kunde bl.a köpa torkade
ormar och sjöhästar. Vi tog en cykelrickshaw tillbaka till
hotellet. På vägen såg vi t.o.m en cykel med en hel soffa
på pakethållaren. Vi hade kommit överens om fyra yuan,
men killen försökte lura oss att det var sex yuan. Det blev en
samling av kineser runt omkring oss. De höll faktiskt med oss och
flera började skälla på honom. En kines som kunde engelska
hjälpte oss, så vi fick rätt till slut. Förmodligen
var det ändå ett för högt pris.
Varmvattnet fungerade nu, så vi duschade innan det var dags för
middag på stan. Efteråt kunde vi köpa benbitar med motiv
och dikter ingraverade i miniatyr. Väl tillbaka till hotellet var
det dags att packa och ställa ut väskorna inför nästa
dags äventyr.
Torsdag 19
Iväg tidigt till stationen. Där såg vi arbetare som
höll på med morgongymnastik. Vår förstaklassvagn
luktade ladugård. Frukosten hade vi
fått med oss i en kartong, men den var inte speciellt aptitlig
med smutsiga krossade ägg och en flottig kyckling. Sockerkakorna var
det bästa! Landskapet var fint med terasser. Vissa var fyllda av vatten
och i dessa växte det oftast ris. Många vattenbufflar drog en
plog. Man såg bambuträd och på flera ställen var
jorden röd. Grisar och ankor gick lösa. Närmare Emeibergen
fanns det gott om tebuskar. Från stationen i Emei åkte vi buss
till Leshan. Vår guide hette Deng och dessutom följde Wang med,
som var nybliven chef för det lokala CITS.
Sedan 1980 har alla hus byggts i tegel, dessförinnan fanns inga
sådana på landsbygden i provinsen. Med omgivningarna har Leshan
6 miljoner invånare, men staden är ganska liten. Den har 1400
års historia, d.v.s ungefär lika lång som jättebuddhans.
Min-floden är en av de fyra stora floder som mynnar ut i Yang-Tse-Kiang.
Vi tog in på "Jiazhou hotel". Vi fick ett jättefint rum med
balkong mot Datofloden. I soldiset kunde vi skymta huvudet på jättebuddhan.
Dessutom såg vi flera segelbåtar och pråmar på
floden. Arbetare var i full gång med att bygga ut hotellet. De hissade
upp material med manuella vinschar till toppen av den stora byggnaden.
Vi åt lunch med bl.a helstekt fågel, små fågelägg
och en stor karp, vilken de förmodligen fångat i en damm utanför.
På fåglarna såg man både näbben och ögonen.
Nu var det dags för en båttur ut till jättebuddhan.
Den gjordes som en beskyddare mot drunkning. Den är 71 m hög
och bredvid den uppe på berget finns en 13-vånings pagod. (Udda
tal är lyckotal i Kina.) Statyn påbörjades i början
på 700-talet och tog 90 år att skulptera. Öronen är
3 m och det längsta fingret 8 m. I håret finns över tusen
lockar. Tack vare ett vattenavledningssystem har den bevarats väl.
En höjdare försökte genom utpressning ta de pengar, som
var avsedda för statyn, men munken som ledde arbetet "gav hellre sina
ögon än pengarna" och så blev det.
Vi kryssade runt lite utanför statyn för att vi skulle få
bra bilder och sedan åkte vi tillbaka, för att ta bussen upp
till toppen. Det var en serpentinväg dit upp. Figurerna i templet
var ovanligt färgglada med Guan'jim i mitten. Efter en kopp te i en
affär gick vi ner. Den kändes
enorm när man var nere vid fötterna. Det var riktigt besvärligt
att klättra upp för tårna! Det var väldigt svettigt
att gå upp de 222 trappstegen igen i den stekande värmen.
Stig-Valter berättade att befrielsearmén med Mao i spetsen
kunde ha förintats om de inte, med liten marginal, varit först
att nå en hängbro
över Datofloden. Det var en otrolig marsch som motsvarade sträckan
Stockholm - Haparanda - Leningrad - Konstantinopel - Egypten - Kapstaden
på cirka ett år. De fick dessutom slåss på dagarna
och gå på nätterna. De var från början 100.000
soldater, men hade decimerade till 20.000 innan de kom fram.
Även till middagen var det karp och vi drack vin till maten. Efteråt
samlades vi hos Stig-Valter i den svit han fått med fyra bäddar.
Där
hade han en genomgång på hur det skulle bli uppe i bergen
och vilka vandringsalternativ som fanns.
Fredag 20
Efter frukost åkte vi till Emeiberget. (Emei betyder både
hög och vacker.) Det tog över två timmar och den sista
biten var ganska slingrig. Där bussen var tvungen att stanna fanns
det många som försökte sälja vandringskäppar
och vykort. Några bärare tog vårt handbagage och
vi började vandringen med endast ryggsäckar. Vägen upp
till Wannian Si (Tiotusenårstemplet), där vi skulle bo var ganska
lätt, förutom att det var mycket trappor det sista. Vi tittade
in i en skola på vägen. Utanför köpte vi jordnötter.
Helt plötsligt saknade Margreth sin väninna - Anna-Lisa och vi
upptäckte att fyra till var försvunna. De hade förmodligen
inte sett att vi gått in i skolan. När vi kom upp visade det
sig att fallet varit så, men Stig-Valter verkade ha blivit väldigt
orolig. Senare fick vi reda på att Birgit fått diarré
och varit tvungen att springa in i buskarna med jämna mellanrum.
Före 1949 hade det funnits ca 500 munkar i ett 100-tal kloster.
Nu finns det endast ca 70 stycken kvar i bergen. De flesta skickades hem
under kulturrevolutionen, de övriga tvingades att gifta sig med
nunnorna och lära sig "Maos lilla röda" och "Folkets dagblad"
utantill. Soldaterna kom och förhörde dem med jämna mellanrum.
Eftersom de är vana att lära sig utantill, hör de numera
till dem som är duktigast på att citera "den röda". Numera
uppmuntras unga pojkar att bli munkar, för de behövs för
att hålla klostren i god kondition.
I bergen finns 1000-åriga träd och växter. Det är
gott om ekorrar och vesslor och uppemot 2000 m höjd finns det många
apor, vilka älskar att bli matade med jordnötter. Plockar man
upp nötterna ur fickan, så är risken stor att de kommer
fram för att känna efter att de verkligen är slut! Många
växter finns endast i de här bergen. Vi kom upp till templet.
Rummen fanns i tempelbyggnaden. De var bättre än väntat.
Toaletterna var i en annan byggnad och i ganska dåligt skick, men
det var vi förberedda på.
Efter lunch slog Maj-Britt och jag följe med bl.a. Erik och Irma,
på en vandring genom bergen. De första 3 km var nästan
enbart trappor nedför, så de var ganska jobbiga, Vi passerade
Bai Long Dong (Vita drakens tempel) efter en kilometer. Nästan alla
vi mötte var kineser.
(Förmodligen var många från Hongkong.) Det fanns gott
om matställen utmed vägen, men bortsett från riset vågade
vi inte gissa vad det var de serverade. Vid Qin Yin Si (Den klara klangens
paviljong), var det extra mycket kommers. Där svängde vi av mot
Hong Chun Ping (ålderstigna trädens terass). Den cementerade
stigen var mycket lättare att gå på här utmed "den
svarta drakens bäck". Med jämna mellanrum fick vi gå över
en bro. Vattnet var otroligt fint och klart. En gång såg vi
en kille som bar en äldre man i rasande fart. Till slut kom vi fram
till "den övertäckta bron", fastän vi var nära att
ge upp. Därefter skulle det vara ca en km trappor upp till templet.
Vi köpte en dricka och tog det lugnt innan vi vände och gick
tillbaka i stället. Erik och Irma gick i förväg. De sista
3 km av trappor var mycket svettiga fastän vi tog det lugnt.
Vi hann precis tvätta av oss lite före middagen, som var
vegetarisk men förvånansvärt god. Birgit svimmade av vätskeförlusten
och skrämde upp oss, men det var lyckligtvis ingen större fara.
Precis när vi hade lagt oss började munkarna med trummor och
klockor.
Det var ganska rått i rummet och en ruta var sönderslagen,
men täckena var ganska varma.
Lördag 21
Jag hade sovit mycket gott, men Maj-Britt hade svårt att somna
och vaknade dessutom flera gånger. En gång p.g.a att det regnade
kraftigt.
Jag vaknade också klockan fem när munkarna satte igång
med klockorna och trummorna igen, för att skrämma iväg alla
onda andar, men jag somnade snart igen.
Det blev frukost halv åtta. Anna-Lisa hade ett hemskt blått
öga. Hon hade behövt gå på toaletten mitt i natten
och hade ramlat omkull vid en avsats. Hon hade tappat glasögonen,
men lyckligtvis hade de inte gått sönder.
Innan vi gav oss iväg passade vi på att titta på den
vita bronselefanten med sina sex betar. Den väger 62 ton och hade
forslats upp i bitar.
Deng fick gå först idag och Stig-Valter plus Lily gick sist,
för att gruppen inte skulle bli splittrad igen. Nedanför första
trappan köpte flera "himmelsfrukt", vilken skulle vara bra för
minnet om man lade den i sprit. När den legat och dragit en tid, så
skulle man dricka av
spriten och fylla på med ny sprit, på så vis skulle
en frukt räcka ganska länge. Trapporna var lika dryga idag. När
vi hade kommit ner bestämde vi oss alla för att ta den korta
vägen, även om några var tveksamma. De sista sex kilometrarna,
var bara trappor nerför, så det
lät lite väl jobbigt. Dessutom kunde det vara ganska slipprigt
efter nattens ihållande regn. Just nu var vädret mycket klart
utan att vara
soligt, så vi såg topparna runtomkring riktigt bra. I Qin
Yin-paviljonen fick vi dricka, samtidigt som vi fick höra berättas
om platsens legend. Den klara klangen hörs fortfarande efter slagsmålet
mellan den vita och den svarta draken vid oxhjärtat för länge
sedan. Den vita var kultiverad i ett tempel under 1000 år och den
svarta var kultiverad under 500 år i ett annat tempel, så till
slut vann den vita eftersom den kunde flera knep. Den svarta draken erkände
den vita som sin härskarinna och de drog ut i världen. Båda
var fåfänga och mycket kvinnliga, så de tog gestalt av
två mycket fagra kvinnor. Den vita blev kär i en student och
de gifte sig och bosatte sig i Hongzhu. En munk blev misstänksam eftersom
det luktade konstigt när hon steg in i ett tempel. Efter att ha gillrat
ett flertal snillrika fällor lyckades
han till slut fånga henne i en pagod. Den svarta draken åkte
tillbaka för att kultivera sig en tid till. När hon lärt
sig tillräckligt många nya knep, så kom hon tillbaka och
befriade sin härskarinna och sedan levde de tre lyckliga i all sin
tid. Det var en riktig saga!
Vid den svarta stenen som idag kallas oxhjärtat rinner idag den
vita och den svarta drakens bäckar ihop. Det är en mycket vacker
syn. Vi gick utmed en bevattningskanal halvvägs uppe i en ravin. Det
var ca 2 km tills vi kom fram till bussen. Där var ett par amerikaner,
vilka
väntade på lokalbussen. De hade vandrat ända upp till
toppen. Eftersom de skulle till vårt hotell fick de åka med.
Hotellet hette Hong Zhu Shan (=Röda spindelns berg).
Under middagen satt Stig-Valter vid vårt bord. Han berättade
att Deng antytt att han ville ha en kikare. Dessutom hade han tidigare
sagt att han skulle bli chef under Wang på lokalkontoret. Det var
inte klart, men han hade vunnit omröstningen bland sina arbetskamrater.
Stig-Valter verkade inte ha något val, för att resebyrån
skulle få behålla sina goda kontakter. Amerikanerna har förstört
mycket, för de sprider presenter för 300 upp till 1000 kronor,
t.o.m till lokalguiderna. Även Lily hade sagt rent ut till honom att
hon föredrog de amerikanska grupperna, för CITS gav inte några
fördelar för att man gjort ett bra jobb. De har endast 2-3 dagar
ledigt mellan varje uppdrag och får vara beredda på att ställa
upp dygnet runt när de är ute på en tur.
Efter lunch fick vi möjlighet att duscha, innan vi åkte
upp till Fu Hi Si (=krossa tigern templet). Det är bergets enda nunnekloster.
Där finns fem unga och sex äldre nunnor från 18 till 90
år. Klostret har fått 2-3 miljoner yuan för renovering.
Det mest intressanta där var en samling uppstoppade och konserverade
däggdjur och fåglar från bergen.
Därefter åkte vi till Bao Guo Si (=tacksägelsetemplet),
det största klostret i bergen. Chauffören fick en applåd,
när han lyckades ta sig
igenom en livsfarlig kurva där vägen delvis var raserad.
De olika templen inom området var ganska många, men vi började
bli lite mätta på att se dem. Vi fick en stund ledigt innan
middagen. Vi lade oss tidigt och använde moskitnäten för
myggen var lite ettriga.
Söndag 22
Vid frukost kom det på tal att flertalet hade förlorat sina
adresslappar. Mycket mystiskt. Lily hade berättat för Stig-Valter
att några amerikanska grupper hade förlorat sitt bagage. På
vägen gjorde vi några fotostopp. I väntan på tåget
gick jag och Maj-Britt tillbaka en bit för att fotografera en bonde,
som plöjde med en oxe.
På tåget delade vi sovkupé med Eva och Egon igen.
På hela sträckan skulle det finnas 427 tunnlar och 650 broar.
Eva och Maj-Britt räknade tunnlarna, men gav upp vid cirka halv åtta
på kvällen. Då hade de kommit upp till drygt 200 stycken.
Vi åkte genom ett mycket kuperat landskap och åtföljdes
av en flod. På en station såg vi hur kineserna hoppade ut från
fönstren från ett annat tåg. Andra kröp under för
att komma med vårt.
Middagen var förvånansvärt god, så kocken fick
en välförtjänt applåd. I resturangvagnen såg
vi en levande höna, som var fastbunden under ett bord. Per-Olofs glas
exploderade plötsligt utan synbar anledning. Fotograferingen av landskapet
var besvärlig p.g.a de många tunnlarna. Eftermiddagen ägnades
för övrigt åt att skriva dagbok och lösa korsord,
då vi inte tittade ut på landskapet. Lily fick en broschyr
om vår hemtrakt.
Kvällsmaten var minst lika god. Vi observerade att hönan
saknades! Förmodligen var det den som låg i soppan. På
kvällen hade jag en pratstund med Lily. Det var svårt att somna,
även om det var bekvämare än på förra tåget.
Måndag 23
Efter att ha blaskat av oss lite, fick vi frukost i resturangvagnen.
På några stationer såg vi människor i någon
slags "ponchos" och festliga
hattar. Tyvärr började det att regna. I Kunming möttes
vi av en lokal guide. Han hette Chang och var egentligen från Shanghai,
men blev hitskickad för 16 år sedan under kulturrevolutionen.
Kunming betyder "pärlan på höglandet" och karakteriseras
av "den eviga våren". Den är huvudstad i Yunnan-provinsen och
har 3 milj. invånare varav en miljon i sjäva staden. Den ligger
1894 m.ö.h. Det finns 24 olika minoriteter inom provinsen. Provinsen
har ca 2000 års historia. Invånarna har en, för övriga
kineser, svår dialekt.
Först åkte vi till "Greenlake hotel", vilket ligger intill
ett naturskönt parkområde. Där var ett rum bokat för
herrarna och ett för damerna, för att vi skulle få möjlighet
att tvätta, raka oss och ev. duscha. Så småningom fick
vi bagaget, så att vi kunde lämna in tvätt och packa handbagaget
för en natt i Stenskogen.
Därefter var det dags för en tre och en halv timma lång
bussresa. Vi åkte en lång sträcka genom en allé
av eucalyptusträd. De huvudsakliga odlingarna är ris, vete och
majs. Dessutom odlas grönsaker, te, kaffe, frukt och tobak, vilken
anses som den bästa i Kina. Den enda ransonering som fortfarande förekommer
är på ris och vete, av vilka tillsammans varje person erhåller
15 kg/månad. Vi åkte genom en grönsaksmarknad.
Solrosodlingar passerades och vi såg lotusblommor med rosa knoppar.
De flesta husen här på landsbygden var fortfarande av soltorkad
lera. Oftast hängde spansk peppar på tork utmed väggarna.
Jorden är mycket röd. Myndigheterna har uppmanat folkkommunerna
att bredda och asfaltera vägarna. De har inte varit nödbedda,
för de har kommit underfund med att det är väldigt bra att
torka säd på vägarna, vilket väl inte riktigt var
meningen. Vi mötte flera kärror som drogs av ponnyer. De flesta
av dem hade bjällror runt halsen.
Stenskogen är kalksten som formats när det var hav här
för över 200 milj. år sedan. Numera ligger den ca 1800
m.ö.h och hela himalayabergskedjan höjer sig fortfarande. Halvvägs
stannade vi till vid en raststuga som CITS ställt till förfogande
för turisterna. Där serverades te och jordnötter. Sjävklart
fanns det också affärer där. När vi kom fram till
Stenskogen, fick vi våra rum. Sedan skyndade vi oss ut på en
promenad. Där den stenlagda stigen började fanns ett flertal
försäljare av väskor, västar, dukar m.m. Alla med vackra
broderier på. Hos sanifolket har kvinnornas ställning förstärkts
på ett positivt sätt, sedan turisterna kom för att köpa
deras broderier. De tjänar mera på detta än männen
på sina jobb. Flickorna vill gärna gifta sig med någon
av han-folket, för att komma upp sig, men dessa undviker helst att
blanda sig med minoriteterna.
Promenaden var mer fantastisk än vi hade kunnat föreställa
oss. Många av formationerna föreställde någonting,
om man hade lite fantasi. T.ex var en otroligt lik en liten elefant. Från
en paviljong mitt i området hade vi en fantastisk utsikt. En framåt
sexårig flicka lyckades där
sälja allt hon hade. Sammanlagt tjänade hon nog en normal
månadslön på en kvart! När vi gick ner hade gruppen
blivit splittrad och vi, med Stig-Valter i spetsen, tog fel väg, så
efter många sidovägar, kom vi ut på ena sidan och in i
lilla stenskogen. Där såg vi en sten som liknade en enbuske
och en annan som föreställde en tripod. Lite förvirring
uppstod när vi upptäckte att Erik och Irma inte var med oss längre,
men det ordnade sig.
Efter middagen fanns det tid att duscha. Avloppssytemet var dåligt,
för vattnet steg flera cm. Lyckligtvis kom det inte över tröskeln
och in
i rummet. Sedan gick vi till "teatern" tre kvart före en sång-
och dansföreställning av ungdomar från sanifolket, vilka
hör till minoritetsgruppen yi. Vi fick på så sätt
perfekta platser för fotografering. Vi satt och pratade med Sara innan
det började halv nio. Det var en annorlunda och mycket färgstark
föreställning. Med tanke på att de var amatörer, så
var de riktigt bra. Det bästa var en imitation
av en tiger, som två killar gjorde, likaså var flickorna
duktiga på att använda ett blad som instrument. Tyvärr
var amerikanerna ganska störande med sitt kommenterande under hela
föreställningen. Vi kröp i säng under täta moskitnät.
Tisdag 24
Vi hade sovit ovanligt gott under natten och inte ens vaknat av ett
kraftigt regn som pågått en stund. Efter frukost gav vi oss
iväg tillbaka till Kunming. Under tiden berättade Stig-Valter
lite allmänt om Kina. Det finns 55 erkända minoritetsfolk i Kina,
varav de största är ca 20 milj. De flesta bor i södra Kina
och utmed gränstrakterna. Detta har gjort att Kinas ledning har varit
försiktig i behandlingen av dem. Sovjet har gjort flera försök
att få över dem. I minoriteternas autonoma områden kan
de stifta egna lagar om bl.a familj och utbildning.
Förutom kommunistpartiet finns ytterligare åtta partier.
Allihop existerade mellan 1911 och 1949. Det finns ett konsultativt och
rådgivande organ, som ger förslag, vilka normalt brukar antas.
Det består av ca 6000 medlemmar och representanter av alla typer
av grupper såsom religioner, idrotter, minoritetsfolk m.fl.
1959 drog sig Sovjet ut ur Kina med all sin hjälp. De tog med
sig alla sina ritningar och stal t.o.m de som de utvecklat tillsammans.
Kina
tappade ett stort tempo i utvecklingen och 1960-62 var svälten
stor. Men de hämtade sig snabbt och redan 1964 hade de utvecklat sin
första atombomb. Numera har de också interkontinentala robotar.
Skillnaden mellan sovjetisk och kinesisk kommunism är den att ryssarna
flyttade över det mesta av pengarna från jordbruket till den
tunga industrin, medan Kina gjorde tvärtom och satsade till att börja
med på lättare industri, vilket fortare ger utdelning på
det investerade kapitalet.
1966 startade kulturrevolutionen, vilken påbjöd att allt
och alla skall vara lika och allt "vackert" förbjöds.
I början av 70-talet kom Sovjet med två alternativ till
USA. Antingen skulle de tillsammans anfalla Kina eller så skulle
USA förbli passiv, ifall Sovjet gjorde det själv. President Nixon
såg sin chans att förbättra relationerna med Kina och skvallrade
via diplomaterna i
Warszawa, där det också fanns kinesiska diplomater. Mao
såg till att det byggdes tunnlar för skydd och lager av spannmål.
1972 besökte Nixon Kina.
Numera börjar Sovjet och Kina få lite bättre förbindelser
genom bl.a idrott och teknik, men Kina ställer tre hårda krav
för att normalisera
förbindelserna helt. Sovjet skall ut ur Afghanistan, stoppa all
hjälp till Vietnam mot Kampuchea och dra tillbaka de miljontals soldater,
som finns utmed gränsen till Kina.
Halvvägs fick vi nötter och dricka i raststugan igen. Stig-Valter
joggade en bit på vägen. Vi trodde nästan att vi kört
förbi honom, för
han hade hunnit riktigt långt innan vi kom ikapp honom. Solen
tittade fram och det blev varmare. När vi närmade oss stan hamnade
vi mitt i en trafikstockning, vilken gjorde att vi förlorade minst
en timma. Vi åkte direkt till Kunmingsjön, där vi fick
gå ombord på en mindre kryssare. Där intog vi lunchen,
vilken mest påminde om en frukost! Turen var lugn och trevlig. Vi
såg många fiskare i sina djonker. Det var riktigt hett i solen.
Två timmar senare var vi tillbaka i centrum för att titta
på minoritetsmuseét. Det var intressant att se, speciellt
de färgglada folkdräkterna. En folkgrupp byggde sina hus i marmor,
för det var det material de hade bäst tillgång till.
Rummet på hotellet såg ovanligt rent och snyggt ut. Vi
hade tid att duscha innan middagen. Resturangen var helt ny och vi var
de första gästerna, så allt kändes riktigt elegant.
Birgit, Lillemor och Sara hade varit hos hotellets frisörskor. M.h.a
parlören hade de klarat det
riktigt bra. Till personalens förnöjelse sjöngs det
flera snapsvisor. Vi fick besked om att morgondagens flyg skulle gå
lite senare än vad som planerats, så vi skulle kunna sova ut.
Efteråt var det dags att åka till Kunming hotell för
att se en ganska glättig film om Yunnan-provinsen och dess folk. Den
var trots det mycket sevärd. Man fick bl.a se många olika slags
folkdanser. När vi kom tillbaka kunde vi hämta ut vår inlämnade
tvätt. Det var
ganska billigt, så vi ångrade att vi inte hade kostat på
oss det tidigare i st.f att slita över tvättstället och
sedan ha problem med torkningen.
Onsdag 25
På morgonen var tupparna ovanligt livliga utanför. Soligt
och varmt idag också. I badrummet hittade vi en liten kackerlacka.
Vi packade
väskorna och ställde dem utanför. Kurt kom in för
att få våra namn på avskedskort till Stig-Valter och
Lily. Efter frukost försökte vi få tag på en sani-väska,
men försäljarna hade redan gått iväg.
Planet gick iväg ganska punktligt. Vi hade med oss en lunchbox
plus dricka från hotellet. CAAC's presenter denna gång bestod
av grönt te och "sesamgodis", vilket var lite väl sött.
I Nanjing mellanlandade vi. Vi fick gå ut ur planet och vänta
i väntsalen, där vi bjöds på te och fick varma och
våta handdukar att fräscha upp oss med. Så småningom
kom vi fram till Guangzhou.
Namnet Kanton har staden fått genom ett misstag, för provinsen
heter Guangdong, vilket låter snarlikt. Staden kallas också
för "hibiskusarnas blommande stad". I området bor 6 milj. varav
3 milj. i stan och det finns 2 milj. cyklar. En cykel kostar 160-200 yuan.
Cykelparkering kostar 3 fen.
Vår guide hette Yi. Hon pratade en ovanligt bra engelska. Hon
berättade en del om Kina och i synnerhet om Guangzhou. Familjelagarna
är olika från provins till provins. Här är det tillåtet
med två barn på landet, men om första barnet är en
son, avråds de direkt att skaffa sig
fler. Från 1970 fick man endast skaffa sig barn vart fjärde
år. 1978 infördes de nuvarande reglerna. De statsanställda
förlorar alltid jobbet och alla får höga böter om
de bryter mot lagarna. Vill man ha abort, så är det fritt på
sjukhusen. Yi berättade att hon hade svårt att komma överens
med sin svärmor, men sedan hon fött en son, så har det
gått riktigt bra och de blir hembjudna till dem varje helg.
En bil kostar 60-70000 yuan, dvs ca 200.000 kronor, så det är
inte att undra på att det finns så få privatbilister.
Det finns dock ovanligt
många rika i Guangzhou, för det är många som
har släktingar i Hongkong, från vilka de får många
importvaror. Man tjänar 70-150 yuan per person och månad. Då
båda vanligtvis jobbar och hyran är låg (4-5% av lönen),
lever man ganska bra. Daghem kostar dock 80 yuan per månad, men det
är inklusive maten. Staden har en höst- och vårmässa,
där flertalet exportvaror ställs ut. Stadens historia är
ca 2800 år och har fungerat som hamn för utrikeshandeln under
flera dynastier, t.ex under Tang. Efter 1949 var stan den enda gluggen
mot utlandet. Många hus är i brittisk, tysk eller fransk kolonialstil.
De flesta är i dåligt skick och man har rivit många och
ersatt dem med modernare
hyreshus. Detta var den stad där vi hittills hade sett flest höghus.
Många har svårt att få bostad. Det är upp till två
års väntan. De som
inte kan vänta så länge måste bo hos endera av
föräldraparen. Ansökningsanmälan lämnas till arbetsenheten,
fast alla lägenheter ägs av
den lokala regeringen.
Klimatet är subtropiskt med 22 grader som medeltemperatur och
det blir 1833 mm nederbörd per år. Mars-september är regnperiod.
Det är grönt året runt och det växer bl.a bananer
och ananas.
Det finns tre slags ägarskap: staten, kollektiv och privat. Det
privata uppmuntras p.g.a att arbetslösheten trots allt är ganska
stor, men man måste få licens hos den lokala regeringen, för
att få lov att starta eget. Ju mer man tjänar desto mer får
man betala i skatt. De svenska skattemyndigheterna har just nu delegater
i Kina för att lära ut kontrollmetoder m.m. Söndagar är
en ledig dag, speciellt för tjänstemännen.
Trafiken är mycket livlig. På 400 km väg finns 90.000
fordon. De japanska fordonen har fått mycket klagomål för
att de fungerar dåligt.
Vi såg tre volvotaxis! De flesta taxibilarna här är
röda. I skillnad mot Peking är kvällsaktiviteten mycket
hög. Det finns t.o.m busslinjer som går dygnet runt. Det finns
mycket mera neonreklam och klädesstilarna är mer västerländska.
På vägen till hotellet besökte vi Dr Sun Yat-Sen's
minneshall. Han ledde "Gun Ming Tang", den nationella revolutionen 1911
mot manchudynastin. Han fick sin utbildning utomlands. 1925 blev han landets
förste president och anses som grundaren av det nya Kina. Hans unga
änka var syster till Chiang Kai-Shek. Minneshallen byggdes 1930 och
används som kongresshall, liksom för sång, dans och teater.
Det finns 4700 sittplatser. Byggnadsstilen liknar himmelens tempel i Peking.
Utanpå byggnaden står det "all makt åt folket". Utanför
fanns det flera försäljare av "scrolls". De ville ha betalt i
antingen USA- eller hongkongdollar.
Vi åkte genom alléer av banyanträd, vilka karakteriseras
av luftrötter, vilka slår rot när de når marken.
I stan finns tre "joint venture" hotell, d.v.s de är byggda och ägs
av ett utländskt bolag, men övergår till kinesiska staten
efter 10-15 år. Vårt hotell, "den vita svanen", var det första
som byggdes här av hongkongbor. Pärlfloden är Kinas femte
största flod och mynnar ut i Hongkong. Den delar stan i två
delar. Industrierna finns på södra sidan och affärerna
på den norra. Hotellet ligger på Shamian ön, vilket var
avspärrat område under kolonialtiden. På en skylt stod
då: "Hundar och kineser äga icke tillträde". Ön ockuperades
1860 av fransmän. Det svenska faktoriets byggnad lär finnas kvar
här på ön. Hotellet visade sig vara ett lyxhotell på
28 våningar. Vi bodde på 16:.e våningen med utsikt norrut,
mot stan. I badrummet var det kakel och tvättstället var i marmor
och allt var renare än vi någonsin sett tidigare i Kina. När
vi duschade retade vi dock oss på att duschen inte var löstagbar,
men inget kan ju vara perfekt. Utanför fanns en "nyckelpiga", som
var inne och rättade till handdukar, så fort man var ute.
Innan middagen var vi och kikade lite i butikerna på hotellet.
En del verkade mycket exklusiva. Sedan åkte vi hiss upp till översta
våningen, för vi tänkte titta på utsikten, men vi
blev i princip motade i hissdörren av en "nyckelpiga", som undrade
vilket rumsnummer vi hade. Vi hann dock se att det bara fanns fyra rumsdörrar,
så vi förstod att det bara fanns lyxsviter häruppe.
På middagen fick vi , vad vi tyckte, onödigt mycket service.
Rätterna kom fram en och en och de serverades av kyparen. Efteråt
var det en hel del diskussion om hur vi skulle fira av Lily. Det var både
frågan om vi skulle ha en bankett eller ej ooch vad Lily skulle få
som
avskedspresent. När vi kom upp till rummet igen var det dags för
packning igen innan vi lade oss för att sova den sista hotellnatten
i Kina.
Torsdag 26
Efter en fin frukost fick jag hjälpa Margreth med att prova ut
en skjorta till hennes son. Därefter åkte vi upp till Pitchers
för att titta på utsikten, de hade nämligen hamnat på
södersidan mot floden. Trafiken var väldigt livlig där.
Dessutom fick vi titta på kort som Birgitta hade snabbframkallat
i en fotoaffär. Vi tog därefter en promenad till affärsgatorna
på fastlandet. Det var minst sagt rörigt, speciellt vid en matmarknad
på en sidogata. Det verkade väldigt trångt så vi
iddes inte att gå in där. Detta ångrade vi sedan när
vi fått höra av några andra hur färgstark den var.
(Om man hade tillräckligt starka nerver för att se på när
de nackade hönor m.m.) Överallt hängde tvätt på
tork ovanför gatan. Tillbaka vid hotellet gick vi in i en park där
kineserna höll på med gymnastik och svärdsövningar.
Efter att ha växlat våra pengar till hongkongdollar, åkte
vi allihopa buss till stan för att äta middag på en nyrenoverad
resturang.
Därefter var det dags för en rundtur på stan. Först
åkte vi till en elfenbensfabrik. Den startade 1959 och har över
500 anställda. 40% är mycket unga och 70% är kvinnor. Den
är den mest berömda i Kina, men p.g.a förbuden att jaga
elefanter, så vet de inte hur länge de får hålla
på. Elfenbensarbete har en historia på över 2000 år
i Kina. Den mest kända produkten är en boll med flera olika lager
av bollar inuti varandra. Allihopa har de olika mönster. Som mest
har man klarat av 45 lager. Först gör man en solid boll av elfenben.
Man borrar 14 hål av olika storlek till mitten. Med krokar av olika
diameter karvar man sig inifrån och ut. Sedan putsar man utsidan
och gör ett reliefarbete på ytan. Därefter görs de
olika mönstren på lagren. Vi fick se en boll med 19 lager, som
hade tagit en person ca fyra månader att göra. Den skulle kosta
2500 yuan. Den mest berömda produkten är dock en passagerarbåt.
De visade en med 400 passagerare och rörliga luckor. T.o.m ankarkättingarna
var gjorda i en bit! Vilket pilligt jobb! En person gjorde den på
två år och den kostar 19500 yuan. Fabriken tillverkar ca 30
olika typer av produkter. Dessutom gör de figurer av stora olivkärnor
och målningar ("scrollar") i traditionell kinesisk stil. All elfenben
köps från Hongkong. Det var mycket intressant att se när
de arbetade. En man höll på med det sista på en båt,
vilken tagit fyra år att göra. Några andra höll på
med miniatyrmålningar på vilka de skrev kända dikter.
En del köpte några småsaker, fast det är förbjudet
att importera elfenben till Sverige.
På väg till nästa begivenhet såg vi en taxibil
med en bruddocka på. I Guangzhou skall brudgummen alltid ordna en
taxi som hämtar bruden. Bruden brukar ha en middagsbjudning på
ett hotell eller en fin resturang, till vilken man bjuder in alla man känner.
Dessutom skall man ha fyrverkeri, vilket också är väldigt
dyrt. Brudparet måste därför spara i flera år. Det
betyder dubbel lycka att gifta sig dan före nationaldagen, så
därför såg vi många brudpar idag. En lokal lag i
Guangzhou säger att man inte får skaffa barn innan man är
24 resp. 26 år, man kan dock gifta sig tidigare om båda är
enda barnet i sin familj.
Nästa mål blev den renoverade romersk-katolska kyrkan. P.g.a
mycket förstörelse under kulturrevolutionen, så är
den i mycket enkel stil och de färgade fönsterrutorna har ersatts
av genomskinliga. Den byggdes 1868 av fransmännen och kallas "det
stora stenrummet" av kineserna, eftersom de aldrig byggt något liknande.
På ett annat joint-venture hotell, "Guangzhou hotel", bor det bara
japaner. Vi hörde ett fyrverkeri, som någon hade tjuvstartat
med för att skrämma bort onda andar.
Vi åkte till femvåningspagoden, vilken byggdes 1380 av
en ming-kejsare för han var rädd för "den vita dimman" över
floden. Den ligger på den högsta platsen i Guangzhou i stans
största park. Där brukade höga officerare vistas. Under
kriget var det ett sjukhus för japanerna.
Numera är det ett historiskt museum. Vi gick först längst
upp för att titta på utsikten innan vi tittade på själva
muséet. Sedan åkte vi bl.a genom en eucalyptusallé
till orkidéparken. De flesta var överblommade, men vi blev
i alla fall bjudna på orkidéte. När skulle gå tillbaka
till bussen började det att duggregna och vi fick lite bråttom,
men lyckligtvis slutade det snart.
Utbildning är ej obligatoriskt, men alla föräldrar vill
att barnen skall gå i skolan. I städerna finns speciella skolor
för mentalt handikappade. I hela Kina har 50% möjlighet till
högskola och 4% till universitet. Detta beror främst på
bristen på skolor.
Vi åkte till en "friendship store" för några ville
handla där, men de flesta hade redan växlat bort sina kinesiska
pengar. De övriga kunde gå in på "gyllene molnets" hotell
en stund.
Efter att ha gjort några ärenden, berättade Stig-Valter
om kulturrevolutionen för de som var intresserade. Det anses som en
svår process och det finns flera angreppssätt att förklara
den på. Den beror både på personpolitik och ekonomisk-politisk
grundsyn. På 50-talet gjordes det en "drive" för ökad kollektivism.
1957 köpte staten upp utlandsföretag och många exproprierades.
1958 skedde "det stora språnget". Mao var kollektivt inriktad, medan
president Lin Shashi ansåg att endast grundprojekt skulle vara kollektiva.
Under den stora svälten 1960-62 försvagades Mao. Skillnaden stad-land,
rika-fattiga, bönder-industriarbetare och intellektuella-manuellt
arbetande ökade. Man var rädd för en utveckling som den
i Sovjet. Mao ville förhindra detta genom ett slags "mandarinat".
Han ville ändra grundinställnigen på livet och målet
blev att omskola de intellektuella. Mao skrev artiklar till Folkets dagblad,
vilka förvägrades publicitet. Han gjorde då väggtidningar.
Kritik på dessa blev ett kännetecken på kulturrevolutionen.
Man stängde all högre utbildning och studenter plus lärare
skickades ut till bönderna. De ansågs jobba med teori utan verklighet.
Traditionellt har man sett ner på manuellt arbete. Mao ansåg
att det var viktigt att få upp jordbruket. Många intellektuella
fick jobba upp till tio år på landet, speciellt råkade
konstnärer och författare ut för detta. De intellektuella
som var sjuka på något sätt klarade sig bäst. Arbetare,
bönder och soldater fick förtur till bl.a skolor. Ungdomarna
uppmuntrades till att bilda "röda garden" och det var då man
tappade kontrollen. De blev till ligister och angrep religion och andra
tankeskolor. Marx, Engels, Stalins, Lenins och Maos skrifter skulle spridas.
Många lärde sig t.o.m att läsa m.h.a "maos lilla röda".
De största skadorna på tempel m.m skedde 1966-69. Kulturrevolutionen
avslutades officiellt 1977. De fyras gäng arresterades 1976, men Maos
änka hade mycket stark ställning hos allmänheten. I en författning
från 1969 stod det subjektivt inskrivet att Li Piao är Maos
efterträdare, men efter dennes statskupp 1970 krävdes en ny författning.
Efter 1971 fick ej "maos lilla röda" användas p.g.a att Li Piao
hade skrivit ett förord till den. 1973 återkom många i
den politiska ledningen. Politiker med borgerliga idéer suspenderades
tills de blivit omskolade, alternativt fråntogs de sina poster. 1974
blev Mao sjuk. Det var han som myntade uttrycket "de fyras gäng".
De hade till alla möten förberett sig med frågor och dokument
och det var tydligt att de ville ta ledningen, så Mao förbjöd
dem att uppträda tillsammans. De motsatte sig den stabiliseringspolitik
Zhou Enlai ville införa. Denne ville ha fyra moderniseringsinriktningar:
jordbruk, försvar, vetenskap och industri. De fyras gäng fick
endast stöd hos dem som ville göra politisk karriär. De
började en kampanj mot Konfuscius, vilken tedde sig obegriplig för
européer, men hans idéer har återkommit allt mer. Konfuscius
var orolig över det kaos som blir i brytningen mellan gammalt och
nytt. Kulturrevolutionen fungerade som en "maktbas" för de fyras gäng,
så de ville inte att den skulle avstanna. 1973-76 var det en omöjlighet
att angripa Mao Zedong, Deng Xiaoping eller Zhou Enlai, men om man var
i en stark ställning gick det att angripa deras närmaste. Zhou
Enlai dog 1976 och detta högtidlighölls på himmelska fridens
torg med dikter och blomsterkransar. På natten kom, på order
av de fyras gäng, poliser och skulle ta bort kransarna, men folket
ville behålla dem och det blev ett blodigt massupplopp. De fyras
gäng gjorde Zhou Enlai ansvarig för detta. Många i politbyrån
förstod nu att de ville ta makten efter Mao, men genom diverse manipuleranden
rangordnades medlemmarna i politbyrån, vilket inte varit fallet tidigare.
Hua Guofeng blev högste vice ordförande. Han hade ett gott rykte,
men skulle kunna manipuleras av de fyras gäng. Stora jordbävningar
drabbade Kina och alla kineser vet att om detta händer under drakens
år, så kommer en dynasti att falla. Efter att Mao hade dött
arresterades de fyras gäng. Det hemlighölls officiellt under
15 dagar, för att politbyrån skulle få tid på sig
att bestämma sig för sin framtida hållning. Ryktena gick
ändå. Folk köpte krabbor, tre hanar och en hona, vilka
de drog i ett snöre på gatan. Européerna skakade på
huvudet och begrep inget. Spriten tog slut p.g.a hamstring och när
kungörelsen kom blev det mycket firande. Det tog dock lång tid
innan det blev en efterlängtad nyordning. 1977 återkom Deng
Xiaoping. Under de två följande åren blev han alltmer
ledande och gav förslag om en ny ekonomisk ordning. I jordbruket skulle
enskilt ansvar uppmuntras. Industrin skulle inte vara statskontrollerad,
utan varje företagsledning skulle ta ansvar för vinst och förlust.
De intellektuella fick återkomma. En omfattande rehabilitering påbörjades.
Stöd gavs till de religiösa för att de skulle kunna bygga
upp sina tempel igen. Egendomarna återställdes eller
ersattes. Rödgardisterna pacificerades och fick uppgifter inom
jordbruk och industri. Bedömningarna över kulturrevolutionen
är mycket olika. Deng Xiaoping ansåg att den var 100% lyckad,
men de flesta ansåg att det snarare var 60%. Det var en kolossal
intellektuell resursspillan. Kvinnorna vann mest tack vare jämlikhetssträvandena.
Det var dags att ge sig iväg till banketten, som vi skulle hålla
till Lilys avsked. Trafikstockningarna gjorde att vi blev ganska sena till
Guangzhous största och finaste resturang. Vi satt vid samma bord som
Stig-Valter och Lily. Alla skulle vara "engelsk-talande", så att
hon
inte skulle känna sig utanför. Rätterna serverades på
samma sätt som tidigare här, dvs en och en. Eftersom det var
dagen före nationaldagen, fanns det fyra brudpar som firade på
resturangen och de brände tillsammans av elva fyrverkeri precis utanför
fönstret. Det avslutades ofta med en extra hög knall efter en
kort paus, vilket fick oss att hoppa högt flera gånger. Ju rikare
man är desto fler fyrverkeri bränner man av. Brudparet får
oftast spara i flera år för att få råd med bröllopet.
Stig-Valter höll ett avskedstal och det skålades i både
vin och brännvin. Vi fick reda på att Lily var lärare i
skuggboxning på fritiden. Höjdpunkten på banketten var
när de kom in med en helstekt, "ofödd" gris! Det mesta på
den var dock fett. Lily verkade knappt ha ätit något av måltiden.
I god tid kom vi till färjan. Vi tog avsked av Lily innan vi gick
igenom pass- och säkerhetskontrollen. Det fanns inga bärare,
så vi fick hjälpa dem som hade svårt att få upp
väskorna på landgången. Efter många om och men fick
vi väskorna poletterade. Det visade sig att vi hade hamnat på
en gammal svensk finlandsbåt, vilken dessutom gjort ett mellanspel
i Polen. Detta avslöjades av diverse texter på väggarna.
T.ex stod det "utgång" på flera ställen. Den var ombyggd
med flera sovsalar. Numera hette den "Tian Hu". Vi lade oss fortast möjligt,
för att komma upp tidigt. Det gick att somna ganska fort trots bullret.
Fredag 27
Vi gick upp klockan fem för att beskåda infarten till Hongkong.
Det var riktigt vackert att beskåda den upplysta staden strax före
soluppgången. Vädret såg ut att bli fint. Vi var tvungna
att gå ombord på en mindre färja för att komma iland
och på så sätt missade vi själva soluppgången.
Kön till passkontrollen var lång och jobbig. Vi hittade
bussen innan guiden fick tag på oss. Hon hette Sharon och verkade
känna Stig-Valter väl. Först åkte vi till "Holiday
Inn Golden Mile" på Nathan road. Där fick vi först, i våra
ögon, en otrolig amerikansk frukost. Allihop slängde vi oss hungrigt
över den, som om vi inte sett mat på länge. Där fanns
omelett, skinka, rostat bröd, juice, mjölk, flingor, fruktsallad
och mycket mera. Vårt rum hade de inte hunnit bädda och städa
ännu. Detta hotell var t.o.m lyxigare än "Vita svanen" i Guangzhou.
Vi gick ut för att se lite på affärslivet och höra
oss för om priserna på kortvågsradio. När vi kom
tillbaka hade jag köpt både skjorta, kameraväska och ett
armbandsur med kalkylator. Den sista fick jag ner till hälften av
det ursprungliga priset efter hård prutning. Dessutom hann vi titta
i den kinesiska vänskapsbutiken, vilket var ett av de få ställen
i Hongkong där det är omöjligt att pruta.
Kvart över tolv väntade Stig-Valter på dem som var
intresserade av att få tips på en bra kameraaffär med
hyfsade priser utan prut. Det var bara runt hörnet. Även lunchen
var otrolig fin med paté, sallad, kött och glass som dessert.
Därefter gick vi till butiken, som Stig-Valter visat oss och köpte
en kortvågsradio. Flera av de andra hade stora beställningar
hemifrån på kameror m.m.
Sedan var det dags för en rundtur med buss genom Hongkong. Vi
åkte från Kowloon till Hongkongön genom en 1,8 km lång
avgiftsbelagd tunnel. Det finns dessutom en färja och en mycket modern
tunnelbana över till ön. Att åka med någon av dubbeldäckarspårvagnarna
på ön är mycket billigt.
Man har möjlighet att köpa sitt eget bilnummer. Åtta
är ett lyckotal för kineserna, eftersom symmetri ger harmoni.
8888 är den dyraste skylten och auktioneras bort varje år för
över en miljon kronor. Pengarna går till välgörenhet.
Vill man köpa en Volvo 240, kostar den
ca 200.000 dollar.
Vi åkte i en tunnel under ön till Aberdeen och sparade på
så sätt en halvtimma. Där gav vi oss iväg på
en sampantur. Där ute i hamnen lever "tanka", en minoritet, som bor
på sampanerna. Båtarna ser ganska risiga ut, men är oftast
utrustade med både kylskåp och TV. Trots det var det flera
barn, som tiggde för att dryga ut inkomsten. Inom ett eller två
år kommer förmodligen alla att vara bortkörda. Redan nu
har stora områden sanerats för höghusbyggen. Skälet
att de bor kvar är helt enkelt att det är billigare än att
bo i lägenheter. De kommunala kan ha en hyra på 400 dollar i
månaden, medan de privata i samma område kan kosta upp till
4000 dollar. Vi såg flera "walla-walla", en båt med en ensam
åra där bak. På flera båtar hängde torkad fisk.
På tillbakavägen mötte vi en speceribåt.
Åter i bussen passserade vi "Deep water bay", på väg
till "Repulse bay beach". Den senare stranden är ett inneställe
och det brukar ofta vara fullt av folk här. Här stannade vi till
en stund. Vid stranden hade man byggt upp ett slags tempelplats med statyer
av bl.a Buddha och Guan'jim. Statyerna hade donerats av diverse rika hongkongkineser.
Det såg riktigt komiskt ut efter att ha sett hur de "riktiga" ser
ut. Precis vid stranden fanns det t.o.m en "McDonalds".
Därefter åkte vi till Victoria Peak, som ligger 600 m.ö.h.
På vägen berättades det att engelsmännen tog Kowloon
och Hongkongön vid första opiumkriget och de befäste positionen
vid andra opiumkriget. Det skrevs ett arrendekontrakt för 1898-1997
på "Nya territoriet", vilket är tio gånger större
än det ockuperade området var.
Vi såg många lyxiga villor och hyreshus. Dessutom fanns
det ett otal tennisbanor. Hyran var billig. Det kostar bara ca 12 dollar
per timme. Vi åkte inte ända upp till toppen, utan stannade
vid en utsiktspunkt längre ner, men ovanför skyskraporna i alla
fall. Dessutom kunde vi se flygplan som startade och landade.
När vi kom tillbaka till hotellet följde jag med Stig-Valter,
för att köpa batteriladdare, vilket flera stycken hade beställt.
Efteråt hjälpte
han mig att kolla att kortvågsradion var riktig. Rumsuppassaren
på vår våning kom och frågade ifall han skulle
ta av överkasten!
Middagen intog vi på "palm resturant", som låg i närheten.
Kända och okända personer hade skrivit och ritat på väggarna.
Några hade fixat bordsplacering. Vi fick något slags rostbiff.
Valter hade skaldat en visa om vår resa, som han sjöng till
några melodier av Povel Ramel under allas jubel. Kurt avtackade Stig-Valter
med den röda sidentavlan, vilken Sara köpt på sidenbroderifabriken
i Chengdu. När vi kom hem testade jag radion och klockan innan det
var dags att lägga sig.
Lördag 28
Vi fick en morgontidning på engelska inskjuten under dörren.
Trots att vi var sena till frukost var vi långt ifrån sist.
Förmiddagen ägnade
vi åt att titta i affärer, främst på Nathan road.
Bl.a köpte vi tyg i den större av de kinesiska vänskapsbutikerna.
Vi blev väldigt förvånade,
när priset blev nedprutat, då vi var tveksamma. Både
jag och Maj-Britt fick tag på en skjorta. Vi såg en schenkerbil!
De skulle visst ha sitt kontor på Nathan road. Missade precis att
växla pengar i en bank, så vi fick leta reda på en växlingsbyrå.
Kurserna skilde sig väldigt mycket åt och avgifterna togs ut
på olika sätt, så det lönade sig att leta lite grann
och räkna ut den verkliga kursen. Vi åt en jättestor sallad
på hotellet vid tvåtiden, för att sedan ge oss ut på
stan igen, bl.a in i Swindons bokhandel, men vi fann inget av intresse
där.
Väl tillbaka till hotellet duschade vi. Innan det var dags för
middag hade Maj-Britt bestämt sig att ändå köpa ett
rött skinnskärp, som vi
sett tidigare, så vi fick lite bråttom iväg. Flera
affärer hade stängt tidigt, eftersom det var en stor helgdag
nästa dag.
Vi åkte buss till "Furama hotel", som ligger på Hongkongön.
Uppe på 30:.e våningen låg resturang "La Ronda", vars
innergolv roterade runt ett varv på ca en timma. Där möttes
vi av ett par bord med otroligt mycket gott att välja på. Vi
träffade några från den andra gruppen, men fick tyvärr
inte sitta tillsammans med dem. Det kunde varit kul att höra lite
mer av vad de hade varit med om. Vi hann både med förrätter,
varmrätter och ett antal desserter. En orkester spelade stämningsfull
musik och vi vågade oss t.o.m upp på en vals, men det var inte
speciellt lämpligt att dansa i sandaler. Ganska exakt hann resturangen
runt två varv, innan det var dags för hemfärd igen. När
vi kom tillbaka, såg vi att någon hade tagit av överkastet
på den ena sängen. På den andra låg dock våra
väskor ivägen. Typiskt onödig service!
Söndag 29
Idag är det den stora månfestivalen, som främst är
en familjefest. Vi packade väskorna inför hemresan. De andra
var lika sena som vi till
frukosten, men det visade sig att de flesta inte hade packat ännu.
Eftersom vårt rum skulle bli ett av dagrummen, slapp vi att tänka
på att
bära iväg väskorna till något annat rum, när
det passade den som hade rummet.
Vi tog tunnelbanan en station över till Hongkongön. Därifrån
tog vi en specialbuss till Ocean Park. Det hade börjat regna lite
och vi bannade oss, för att inte ha tagit med oss paraplyet. Det visade
sig att skälet till det dyra inträdet var att det var ett kombinerat
nöjesfält och sommarland med alla aktiviteter gratis när
man hade kommit in. På nordsidan var det ett jättelikt vattenlandskap
med bl.a flera långa
vattenrutschkanor. Eftersom vi inte var intresserade av vattenaktiviteterna,
så tog vi direkt den tre kilometer långa linbanan, en av världens
längsta, upp och över berget. Det var ganska lite folk, så
det var bara den ena som var igång. På väg upp såg
vi en jättelik plantering med parkens emblem, en sjöhäst.
Det tog en dryg kvart innan vi var framme. Det blåste ganska friskt,
så det gungade en hel del. Vi fick bråttom till delfinföreställningen,
men då vi hade missat över hälften bestämde vi oss
för att invänta nästa vid tvåtiden. Den avslutades
med att en simhoppare från truppen "All American High Diving Eagles",
hoppade från 30 meters höjd. Först gick vi till akvariet,
som var uppbyggt som ett korallrev och man kunde se det i olika nivåer.
Det var nog det bästa akvarium vi sett med alla möjliga färggranna
fiskar. Därefter gick vi och tittade på sälarna i vågbassängen.
Precis innan nästa delfinföreställning, fick vi höra
genom högtalare att linbanan var avstängd t.v p.g.a den starka
blåsten. Vi blev lite fundersamma på hur vi skulle kunna ta
oss tillbaka. Det var kul att se delfinerna och sälarna göra
sina lekfulla konster. Stor del av showen bestod av ett clownnummer med
de "dykande örnarna".
Riktigt kul, men vi hade nog föredragit att se mer av djuren.
Föreställningen avslutades dock med en tumlare som bl.a skötaren
fick
stå på när den simmade runt i bassängen. Efteråt
fanns det bara ett sätt att ta oss tillbaka, så vi åkte
ner på andra sidan utför världens längsta utomhusrulltrappa.
Den är 225 m lång. Till råga på allt var en sektion
avstängd, så vi fick ta en lång omväg. Lyckligtvis
hade det blivit riktigt varmt och soligt även om det blåste.
Här fanns flera åkattraktioner, bl.a en "flumride". När
vi kom ner visade det sig att specialbussen väntade på denna
sidan i stället, så vi kom ganska snabbt tillbaka till hotellet.
Vi gjorde iordning oss inför kvällen och packade det sista
handbagaget. Flera droppade in i dagrummet. Vid sextiden åt vi något
så
när samlat. Eftersom vi inte hade ätit lunch fick vi slå
ihop våra matkuponger och festade på lammkotlett och varsin
"banana split". Efter
att vi hade borstat tänderna, samlades alla i lobbyn för
avfärd strax före klockan åtta. Det tog över en timma
för Stig-Valter och Sharon att fixa biljetterna, trots att de varit
först i kön! Det var dags för slutgiltigt avsked till Stig-Valter,
som skulle vidare på en resa till Tibet.
Röntgenapparaten vid säkerhetskontrollen liknade en ugn som
sett sina bättre dagar. Man fick absolut inte stoppa in film i den.
I taxfree-affärerna försökte vi göra oss av med våra
sista 18 dollar, men det blev ganska svårt, för priserna var
mycket höga på de exklusiva saker som fanns till salu. Till
slut blev det bara en tidning. Starten från Hongkong blev ganska
skumpig p.g.a blåsten, men det lugnade sig snart. Jag ställde
om klockan till svensk tid, för att redan nu försöka anpassa
mig till den. Det var förstås ganska snart dags för de
ideliga "utfordringarna".
Måndag 30
Trots att jag gjorde mitt bästa för att hålla mig vaken,
var jag snart så trött att jag somnade. Jag såg lite då
och då på filmen, men orkade
inte engagera mig så mycket, så att jag satte på
mig hörlurarna. Det var visst en ganska vansinnig handling. Mellanlandning
skedde i New Dehli.
På morgonen pratade vi lite med några i den andra gruppen.
I Frankfurt var det dags för en lång väntan. Vi sade adjö
till stockholmarna, vilka skulle åka senare, men eftersom de skulle
åka direkt, skulle de vara på Arlanda redan klockan tolv. Vi
fick åka buss ut till flygplanet.
Efter en händelselös flygning till Köpenhamn, tog vi
avsked av Eva och Egon. Efter att ha checkat in inför den sista sträckan,
var det dags för en riktig dansk glass. Vid utgången till planet,
konstaterade vi att vårt bagage fanns med på en vagn utanför
planet. Då sista sträckan är
kort hann de bara med att servera juice, trots att våra magar
börjat kurra lite. Efter att ha passerat tullen, sa vi hejdå
till de sista i vårt sällskap. Vi tog flygbussen till Borås
och efter att Eva och Uno hämtat oss i stan, så var vi hemma
vid femtiden.
Summan av resan är att den var både upplevelserik och intressant.
Det var nog i sista stunden vi kom på besök för att se
Kina, för landet är i en omvälvande social brytning mellan
gammal och modern tid.
Carl-Gustaf Samuelsson
Not 1: Vissa av faktauppgifterna stämmer förmodligen inte
p.g.a missuppfattning eller dåligt minne...
Not 2: 1 yuan är ca 3 kronor.
Not 3: 1 hongkongdollar är ca 1,10 kronor.
This site is created and maintained by: Carl-Gustaf
Samuelsson